Oj….jag skulle egentligen till en annan iFokus sajt men ramlade in här av en slump och läste ditt inlägg. 

Det gör ont i mig när lag läser om din sorg och om att släppa taget. Jag har både min man och mina barn kvar och kan inte på riktigt sätta mig in i din situation men det gör ont i mig bara av tanken att förlora någon av dem. Jag hade också haft svårt att släppa taget. Hur gör man egentligen det?? Hur ska man kunna?

Måste du släppa taget? Du kanske inte är redo att göra det än helt enkelt? Tror du inte att det kommer av sig själv när du är redo. Kanske man helt enkelt ska hålla kvar i smärtan och sorgen och sedan släpper det taget av sig självt när det är "klart" om du förstår hur jag menar? 

Många kramar och jag hoppas att det löser sig på det sätt som är bäst <3

/Bondmoran

www.bondmoran.nu

Välkommen in Jeniiieee

Beklagar din stora sorg❤️

Det var märkliga svar du fått kan jag tycka av medium!?

Inte hindrar du han inte - märkliga svar😇

Det har knapt gått ett år - så inte är det någon fara för att du skulle ha fastnat i din sorg - låt allt ha sin gilla gång och självklart smärtar det när man mister någon kär - Han kommer ju alltid finnas med er i era minnen tillsammans.

Min övertygelse är att våra nära är där för oss så länge vi behöver dem i vår sorg - de gör allt för att vi ska se dem levande i deras nya existens- att dom mår bra- trots allt. Och de vill ju att vi som blir lämnade kvar ska leva ett lyckligt och harmoniskt liv - även utan dem.

Så vila du i din sorg och låt det ta den tid det tar- kärlek kan ingen bryta inte ens döden.

Håll han levande i era tankar och se hur han bygger upp sin nya tillvaro i nästa existens - ni kommer ju mötas igen- när så är dags!

Hur du ska komma till glädje igen - är nog att ta små små steg ut i världen igen , gå på fester , på bio umgås med vänner etc…

Önskar dig all lycka 🌺

Klart du inte hindrar honom att gå vidare. Han finns där för dej när han känner att du behöver honom och när han själv vill.
Sånt här tar tid. Och jag förstår hur du känner.
Ta en sak i taget och låt allt ha sin gilla gång.

Kram🌺

Tack för era svar och vänliga ord, det värmde :) Ja allt har sin tid, sorgen bearbetas varje dag. Hon nämnde också att han vill att jag blir lycklig. Och det vet jag, men tror hon menade lite att han är rädd att jag ska fastna vid det vi hade, att jag stänger av den delen och "bara lever för att jag måste" att jag tappar det sin annars gett glädje..

Det gör inget alls om det tar lite tid innan du kan släppa taget. Låt det vara så och låt det ta tid. Annars blir det inte bra sen.
Klart han vill att du ska bli lycklig men du måste tillåta dej att bearbeta allt i din egna takt. 

Ibland måste man "stänga av" för att kunna leva vidare med sitt sen. Och glädjen kommer när du är redo. Det går inte att skynda på.

Kram🌺

Så berörd jag blev av att läsa din berättelse och jag kan bara beklaga sorgen!

Sorgen har ingen tidsgräns utan allt måste få ta sin tid, frågan är om sorgen någon gång försvinner helt och hållet?
Den ebbar ut och bleknar tills man tillslut kan se tillbaka på det som varit med tacksamhet men innan dess behöver vi i lugn och ro få vara i vår egna sorg tillsammans med våra nära och kära.

Forcera inte utan låt tiden ha sin gilla gång!

Många varma kramar

Känner med dig och ger dig en❤️ kram

1 Torreador- välkommen in du med och vilken tur du tittade förbi medett så bra svar 🌺

Jag håller med alla föregående talare fullt ut! 
Inte ska du behöva släppa honom! Låt det ta den tid det behöver, och som det ser ut nu så är du inte redo… det kommer med tiden. 

Det var likadant när jag förlorade min far och sedan min allra bästa vän som dessutom var min själsfrände, jag blev helt tom… men nu har dom gått vidare för dom vet att jag mår bra, men ändå finns dom kvar hos mig, i mina tankar, mina minnen och viktigast av allt, i mitt hjärta ❤️

Jag kan berätta för dig att för mig så tog det över 5 år innan jag kunde glädjas åt att min far var borta här ifrån den materiella jorden, medans sorgen över min vän gick om på knappt ett år… för jag visste innerst inne att "hon är precis som mig" 

Vi tänkte likadant, kände likadant, trodde på samma saker och utövade samma tro helhjärtat tillsammans, därför tror jag att det var enklare att "släppa taget"… iaf att sluta sörja.. för jag visste att hon var på andra sidan och vakade över mig från första stund.

Dom finns båda kvar i mitt hjärta och sorgen finns fortfarande såklart, men inte lika hjärteskärande som förut…

Hoppas att du förstod det jag ville förmedla.

Beklagar sorgen. Men försök inte att "glömma" det blir bara värre då, låt allt ta sin tid ❤️ 

Kram*

#8 skrivetav Jane-Lyzell 

Tack så mycket :-) Ibland halkar man in någonstans av en slump och blir positivt överraskad av vad man hittar :-)

Kram

Bondmoran

www.bondmoran.nu

10 Jag tror inte på slumpen😉

Haha, du kan ha rätt ;-)

Jag beklagar din förlust! du har redan fått mycket bra svar!

 Jag har haft några förluster själv och jag skulle vilja påstå att man INTE ska "släppa taget". Man ska givetvis kunna glädjas i detta liv, men det jag menar är att all kärlek du fick i din relation med din man kommer alltid finnas kvar i dig eftersom det också format dig att bli den du är! Du bär för alltid med din man inom dig således och kan ju inte släppa taget om den biten, det är ju omöjligt.

Det är ju det sorgearbetet går ut på att kunna stå ut med separationen och kunna fortsätta sitt liv. Tänk på att det verkligen är ett (sorge)arbete och det går inte i en handvändning. Låt allt ta den tid det tar. Du kommer i slutändan komma ut ur din "kokong" som en ännu vackrare fjäril än tidigare. Svårt att tro mitt i sorgen, men så är det.

Du är en vacker människa och du bär din älskade inom dig!

❤️