Efter att med engagerat intresse följt inläggen "Etik" och "Iris Hall" tänkte jag på filosofen Kierkegaard, mannen som sedan många år är min förebild för hur jag vill vara i mötet med de människor jag hjälper. 

"Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör men först och främst förstå det hon förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mer. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andra i stället för att hjälpa henne.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa någon."

(Kierkegaard)

Jane jag tänker på vad du skrev i ditt inlägg " Andligt sammarbete ?!" Jag det finns en stor bromskloss som möjliggör och skapar konflikter. Hur ofta i mitt arbete har jag inte hört/deltagit i diskussioner kring en patient. När någon säger. "Nej, så är hon/han minsann inte med mig!" Underförstått! Jag är en bättre behandlare än vad du är. Bromsklossen är människors ibland förstora Egon, som resulterar ofta i det Kierkegaard beskriver-  som jag uppfattar det -  att fåfängan, högmodet  och önskan att bli beundrad står i vägen för att på ett ödmjukt sätt hjälpa/tjäna människor.