Mord är då man planerat att döda någon, så om du planerar att döda dig själv så blir det självmord, alltså mord på en själv:p

Jag tycker det är viktigt att prata om självmord. Speciellt nu när det ökar så pass mycket.

1 Nja - det tycker jag inte - det är en själv vald död- inget mord - man mördar andra inte sig själv!

Vist är det viktigt tala om - jätteviktigt!

#2 Alltså, ordet mord syftar på att man medvetet dödar någon, det finns andra ord, te.x. dråp när man gör det av misstag.

Men visst är det lite förlegat att kalla det självmord.

                                         Hej !

Jag blir riktigt arg när människor underförstått eller tydligt hotar med att ta sitt liv, speciellt då barnen hör. Det sätter så stora spår i själen hos framförallt barnen. Föräldrarna ska ju vara deras trygghet och de ska få vara barn.

Jag har väldigt svårt att respektera att man hotar med eller tar sitt liv och lämnar sina nära och kära med skuldkänslor,obesvarade frågor och sorg.
Samtidigt kan jag förstå till viss del eftersom jag själv gick igenom en svart period för många år sedan då jag inte ville vara med längre.
Jag lekte med tanken men visste att jag inte skulle ta livet av mig.
Jag sa ingenting till någon.

Idag förstår jag inte hur jag ens kunde tänka tanken.

Man vet aldrig hur dåligt en människa mår och inte vilken smärta de bär på, så jag väljer att ändå inte döma. Jag kanske aldrig varit där och i så fall är jag djupt tacksam för det.

Jag känner mig dubbel i det….jag blir arg och samtidigt vet jag att jag inte vet och därför inte kan döma.
Men det är sorgligt och tragiskt och jag önskar att alla förstod att det finns hjälp att få, det är inte hopplöst.
Jag tror också att det är bra att vi pratar om det,för då kanske vi också kan hjälpa någon på vägen.

Ja som sagt en svår fråga och inte så lätt att förstå alla gånger!

Många som är självmordsbenägna har kontakt även med psykiatrin - men får inte den hjälp de är behov av - därav deras beslut om själv mord- vilket jag kan se som en stor skandal i Sverige!

psykvården har tyvärr blivit så dålig efter alla nedläggningar!

Det här är verkligen en svår situation och jag tror att vi i dagens samälle har jättesvårt att prata om det.
Kan det även finnas skamkänslor kring självmord på så vis att nära och kära känner en skam över att inte ha kunnat hjälpa och stötta mer?

Jag har vänner som valt att avsluta sina liv varav en av dem inte fick hjälp av vården överhuvudtaget, han var inte tillräckligt sjuk hette det .

Man måste vara tillräckligt frisk för att kunna vara sjuk och få hjälp i dagens sverige .

Ja det är sorgligt att det är på det viset, har också nära bekanta som blivit nekad vård. Jag tror inte någon ber om den hjälpen som inte är i behov av den.

Jag har en nära vän som gick så djupt ner i en depression att hon fick för sig att hennes barn skulle ha det bättre utan henne.
Hon är en underbar mamma och en snällare person får man leta efter men ändå trodde hon på fullaste allvar att hon skulle göra alla en tjänst. Som tur var fick en annan vän upp ögonen för hur illa ställt det var och hon fick hjälp. Jag kan fortfarande inte smälta att hon kunde tänka så.

Jag tror man måste komma ihåg att tankarna kan bli så snedvridna
hos en person som mår tillräckligt dåligt.

6 o 7 ja det är skrämmande och tyvärr inget ovanligt - borde vara lag på att alla som är själv mords benägna ska få vård!!!

Om jag inte har helt fel så kommer det in ett ämne i kroppen som tar över när man är så pass deprimerad. så de är kanske de ämnet som gör att man släpper spärren som finns i vanliga fall..

#8 Det är det. Du blir tvångst intagen om du försöker dig på självmord eller så.

#9 Ja, serotonin, bland annat. Depressionen gör att nivåerna blir rubbade, och sedan gör dom negativa tankarna att man inte kommer ur det, utan bara bygger på.

Jag själv har varit självmordsbenägen. Det handlar inte om att man vill dö - det är bara det att man inte vill leva för situationen man är i gör för ont och är för påfrestande och jobbig.

Visst är det viktigt ämne! Man ska absolut prata om det för det ÄR vanligare i dagens samhälle. Likadant med alla typer av psykisk ohälsa…

Kan kan säga som jag tänkte under mina svartaste perioder: Jag är för rädd för att dö, men för skräckslagen för att leva!

Liksom fånge i min egen ångest ungefär… (det tog 10 år, 6 försök till självmord, att dra mig upp i ljuset)

Å nu när jag är i ljuset VET jag att slaget var värt att vinna mot depressionen!

11 Härligt - tack för du delar det - viktigt att se för andra

#12 Tack

Blev fundersam. Tyckte denna tråden absolut var intressant. Min älskade kusin tod sitt liv för 26 år sedan. Det jag undrar är: Varför märkte vi (släkt o vänner) inte något? Hur kan man vara så djupt deprimerad så man vill ta sitt liv, utan att någon märker det? Hur blir man så skicklig att dölja sådant att inte de närmaste ens har en aning om detta. Nu lyckades han att hänga sig. Och inget brev, absolut ingenting till oss efterlevande :( Vet inte hur du Annisangel försökte ta ditt liv… Men kanske kan du eller nån annan besvara mina undringar. Måste tillägga att det är härligt att du tillslut hittade tillbaka till ett härligt liv ;)

14 Tufft - har själv flera som tagit sitt liv, på det sättet 2 st. och i dessa fall är det mer ett snabbt beslut inte genomtänkt utan ett infall, och dem som lyckas ta sitt liv - ser jag som att deras tid var ute på jorden - annars hadde de aldrig lyckats.Sen att övergången blev så - ja det är ju en sak. det är alltid 2 sidor på ett mynt.

Många gånger sker dessa snabba övergångar av tillfälligheter kan tyckas - en plötslig djup deppretion som med rus på det ena eller andra sättet kan bli avgörande. Det finns troligtvis förklaringar efteråt som kan ses som förklaring till varför i alla fall i mina fall.

Ja det är inte lätt förstå……. men mycket är impulsrelaterat, tyvärr och oftast med sprit eller andra droger i kroppen.

#0 hur menar du med det du skriver i TS?

>Som medium har jag en fördel i dessa frågor

16 efter som jag vet "Man kan inte dö" att man lever vidare!

Har inte mist någon som dött - mer en fysiskt andligt finns de med mig !

#17 Hur menar du att man inte kan dö?

#14 Jadu nettipletti….

När man är så djupt inne i depression, så bryr man sig väldigt lite om andra, om ens något. MEN man blir också något av en expert att dölja och släta över… "nej, allt är bra", "ingenting som jag inte klarar av", "det finns andra som har det värre".

Av någon anledning tycker man också om att hjälpa andra, fast man själv går på knäna så att säga. Det är ganska motsägelsefullt det hela…

Mina självmordsförsök var tabletter och försök att göra mig illa med vassa föremål. Vid ett tillfälle var jag kliniskt död i 1 minut, men fantastiska människor (läkare) fick mig tillbaka till livet.

Personer som tagit sina liv tar ganska lång tid på sig att ta kontakt via seanser har jag märkt. Men jag har fått förklarat för mig att de behöver tid att anpassa sig till ny existensform. Inte så konstigt med tanke på att dessa går över vid ganska dramatiska förhållanden.

Kommer ihåg faktiskt när jag var död, jag upplevde det mest fantastiska ljus, såg mig själv ligga där på operationsbordet och minns tanken: "Jaha, där är jag!" Vände blicken mot ljuset, hann inte mer än registrera att det fanns figurer som ropade:

- Din tid är inte ute än, välkommen tillbaka när den är det!

Sen sögs jag in i kroppen igen, hjärtat slog igång och livet återvände!

Kram på er!

18 essensen av dig- din själ lever vidare - det är endast din fysiska kropp som dör.

19 Jag håller verkligen med dig här när man är i det djupa hålet - tror man att alla mår bättre utan ens existens. - vilket är ju totalt fel och en snedvriden bild

essensen- själen? har alla en sådan

har djur det?

Det går att se om någon är depp eller så. Dom flesta bryr sig inte, eller förtränger det omedvetet.

Jag kan se i fall någon är det, för jag själv varit det.

Men man tar inte livet av sig för att man inte bryr sig om andra - man tar livet av sig för att man inte vill lida mer. Varför har andra rätten att bestämma om du ska lida eller inte?

#23

Jo, i många fall skiner det igenom och man kan se att en person är deprimerad, det har du helt rätt i.

Nej, man tar inte livet av sig för att man inte bryr sig om andra. Det jag menade var att de fall som jag varit med om och som jag själv var, att jag gärna hjälpte andra för att möjligen kunna må bättre själv…

Ja, det är ett svårt ämne om man lider av livet, vem kan bestämma då om man ska leva?? Jag tror så här:

Vi har kommit till detta livet på jorden och har en skyldighet mot vår fysisska kropp att ta hand om oss och arbeta, försörja oss, skratta och ta ansvar och allt det där…

Sen händer något med oss, vi hamnar i svarta hålet (depressionen) och det blir en ny erfarenhet och man tvingas se världen med nya ögon. Många klarar inte av transformeringen till nytt tänkande och väljer därmed att lämna detta jordiska liv.

Egentligen är det ett mycket svårt beslut när man väljer att ta sitt liv. Omgivningen kan tycka det ser ut som impulser, men i själva verket har de människor som tar sina liv väldigt ofta snuddad vid tanken innan försöket görs. Jag kommer ihåg själv hur tankegångarna gick; när jag var hos mina kompisar så försvann både det ena och det andra från dem… Usch så jag höll på!! Men dom har fått en ursäkt av mig idag och jag har blivit förlåten så det känns härligt…

Men jag vet inte alls, tänker inte heller låtsas som jag vet något i denna svåra fråga så det här är bara mina spekulationer som jag funderat på sen jag blev "frisk".

Jag skrev "frisk" för att jag vet att jag alltid måste ha i bakhuvudet risken för bakslag. Den mänskliga läkarkåren har ännu inte hittat det perfekta pillret som gör dig symptomfri och depressionsfri…

Kram på er!

#24 Jag tror inte på ett liv efter döden. Jag tror inte att människans existens är speciell, eller unik.

Man tar väldigt sällan sitt liv utan att tänka kring det väldigt mycket först.

Jag skulle aldrig någonsin be om ursäkt för att jag själv är självmordbenägen. Fy fan heller.

Depressioner försvinner aldrig helt. Man vet alltid vad det är, och man kommer alltid bära med sig en rädsla för att gå ditt igen, för det mesta.

Men upp och ner gångar i humöret tillhör mänsklig natur. Depression är bara att man fastnar i en nergång, och sjunker ännu mer.

#25 Alla tror vi olika och det är väl tur det, för det vore inte någon värld att leva i om alla vore/tyckte lika!!

Jag tycker du har helt rätt också och det är spännande att se en annan synvinkel på det hela! Bra att du inte skulle be om ursäkt för den du är, det ska man inte göra heller tycker jag!! Hur ska man annars kunna stå för den man är? Alla har vi "grejer i bagaget" så att säga…

Jag lever också hela tiden med tanken att jag kan falla tillbaka, det är den konsekvensen jag bär med mig helt enkelt. Har man en gång varit nere i svarta hålet så finns ALLTID risken för återfall.

Hur tänker du när du skriver att inte människans existens är unik/speciell?

Kram

#26 Ja, eller hur :)

Precis så jag resonerade med:p

Ja, men frågan är om den konstanta oron faktiskt inte är nyttig för att se till så att man inte hamnar där? Andra människor kan ju falla rakt ner, utan att märka att dom gör det ens.

Det finns över 6 miljader människor:p Det är en väldig, väldig massa människor:p Vi tänker inte som djur, och rationaliserar mycket mer än djur - men annars är vi väldigt lika.

Så, tror jag att människor är unika? Nej. På jorden, kanske, men det är mest för vi är så bra på att förstå varandra och så dåliga på att förstå andra varelser. I universum? Aldrig någonsin att vi är:p Någonstans kommer det finnas intelligent liv(fast det blir rätt konstigt i fall om vi ska mäta det med våra standarder).

Kram :)

Intressanta och berörande reflektioner i tråden, jag läser och tar in, tack för de nya insikterna jag själv får utav er

Ja det är verkligen intresant!

#27

Hm, jag tror att vi har en fördel om man nu kan se det så, som har varit där nere i gyttjan och krälat länge och väl… Vi ser signalerna hos oss själva, är känsligare för humörsvängningar, reaktioner från andra och helt enkelt mycket mer mottagliga för livets skiftningar…

Nu har jag valt att inrikta mig på den positiva delen i mitt liv, då väljer jag också att se det positiva i allt istället för det negativa. För tillfället har jag en verklig utmaning i mitt liv, men jag känner att det kommer bli bra, visst blir det tufft under en tid, men jag har bestämt mig för att klara detta och komma stark ur ännu en utmaning.

Jag tror att dessa år under ytan har gjort mig urstark nu när jag väl kommit fram i ljuset. Men jag vill inte skryta om det, jag vill inte göra mig förmer än någon annan, jag har bara fått gåvan att se det positiva och det är jag enormt tacksam över.

Nej, i universum är lilla människan verkligen liten. Jag brukar tänka att jag kan ta hand om mig och se till att jag mår bra, för då kan jag sprida mera glädje och harmoni runt mig.

#28 Tack du goa Hellas MEN HÄRLIGA SMILEYS!! Sååå många också, wiiieeeh!

#29 Gosiga Jane!

30 Jag blir verkligen berörd av det du skriver och så viktigt det du förmedlar - hoppas jätte många läser dina kloka ord

#30 Personligen tycker jag en balans mellan dom positiva sakerna och negativa sakerna är bra, för blir det för positivt tror jag att man glömmer att kolla "bakom sig" och vips så faller man igen.

Jag vet att jag är stark:p Jag behöver inte skryta om det:)

Det är lite den inställningen man ska ha. Må bra, lev väl, och gör inget korkat mot andra:p

#32 Näe vad ska man skryta för, det finns det så många andra som gör!!

Ja men eller hur?! Balans behövs mellan positivt och negativt, hela tiden! Jag har dagar som jag gråter ögona ur mig och undrar hur livet kan vara så fruktansvärt och jag bannar hela skapelsen för min existens…

Men det som är så skönt nu när jag kommit en bit på väg är att jag inser att det är bara är en känsla och en känsla är alltid skiftande. Så jag tillåter mig ha dessa dagar och då känner jag verkligen av de dagar jag mår bra också, för jag har precis upplevt motsatsen!!!

Klart du är stark Geru!Du är ju du!!

Ooooh ja, gör du korkade saker så får du nog höra det sen också!

Kram