Mitt namn är Fernando och är en peruansk kille uppväxt i Stockholm. Sen 2002 befinner jag mig på resande fot. Jag farit kors och tvärs genom den latinamerikanska kontinenten otaliga gånger, har tillryggalagt djungelstigar, dubiösa bakgator, livsfarliga hängbroar och bortglömda bergspass mer än en gång. Jag har blivit kidnappad, hotad till livet, men också älskat, skrattat, njutit och lärt mig av alla dessa själar som jag har fått äran att lära känna. Jag är konstnär, nomad och snart pappa! Här skildrar jag min snart 10 år långa resa runt omkring latinamerika, ett spektakel som utspelas på gatan med uteliggare, nomader, musiker, häxor, fiskare, gruvarbetare, konstnärer, aktivister, gerilla soldater, infödingar och många fler personligheter som delar, njuter, lider och utgör essensen av denna otämjda kontinent som jag ,ödmjukt i min ensamhet, kan kalla min.

Jag minns fortfarande första gången jag stötte ihop med dessa gatukonstnärer. Detta var innan vi flytta till Sverige. Dem var uppradade längs strandpromenaden i Huanchaco, en liten fiskeby på norra Perus Stillahavskust. Omsorgsfullt hade dem brett ut dukar på marken till deras konstverk. Jag var där med min farbror för att sälja aguayo, en frukt med medicinska egenskaper som används mycket av medelålders kvinnor i Peru och som män blir feminina av om dem äter för mycket av den. Scenen jag hade framför mig var alltså helt otrolig. Jag visste inte vad som var mest fascinerande, konstnärerna eller deras konstverk. Båda var täckta av stenar och mineraler i olika storlekar och färger. Guacamayo fjädrar hängde från deras hår och kläder. Jag såg ben och tänder från exotiska djur skjuta ut från deras öron och näsor. Jag kommer speciellt ihåg en konstnär. Han hade ett komplett anakonda revben inkört i pannan precis mellan ögonen. En annan hade tatuerat hela sitt ansikte med traditionella mönster, bara hans ögon och läppar vittnade om att det gömde sig en människa bakom denna organiska målning. Men oavsett hur fängslande deras yttre var så var det något helt annat som förbryllade mig. Vad som triggade mig var detta lugn och oberördhet som dem tycktes vara absorberade i. Det var som om etablissemanget inte hade hunnit bearbeta dem än. Dem var råa, otyglade, nästan slumrande. Jag fick lära mig att dessa var dem mytomspunna macramekonstnärerna som jag hade hört talas om i hela mitt liv. Något hade skakat om mig ordentligt, en sån där nyfikenhet som bara barn kan ha förtärde mig inombords, och jag gjorde en pakt med mig själv att gå till botten med det här när jag blev stor. Men det tog ett bra tag innan jag "Blev stor" för vi flytta till Sverige och jag återsåg inte mitt land förrän 2002.
Jag åkte dit på en 2 månaders semester och för att återse släkten förstås men den resan förvandlades till en flerårig lärlingutbildning i gatukonstnärens mysterier och överlevnadsknep, som idag nästan 10 år senare inte verkar ha ett slut i sikte.

2002 återvände jag alltså till Peru och jag åkte raka vägen till Huanchaco, den enda platsen jag visste jag kunde stöta på dessa gatukonstnärer. Och jag fann dem precis som jag hade lämnat dem år tidigare, nya ansikten men lika obekymrade med drömmande blickar, inlindade i alla regnbågens färger. Jag blev snabbt vän med dem. En viss Gato, med drömmande gröna ögon, tog mig under hans vingar och blev som en slags mentor för mig. Han lärde mig mina första knutar och initierade mig i många av gatukonstnärens mysterier.

Stilen dessa konstnärer tillämpade kallas micro macrame och görs med vaxade trådar som ger det slutgiltiga verket en inneboende organisk och psykedelisk touch. Det ser nästan vått ut. Deras konst är levande och rör sig i alla möjliga färger ungefär som slickande regnbågar. På något uråldrig sätt tycks dessa smycken vara repliker från utdöda växter och insekter.

Jag fick reda på att många av dem inte ens var peruaner. Till och med en mexikan hade tagit sig fram till den här obetydliga fiskebyn på norra Perus kust, för även om dem flesta var utlänningar så var det uteslutande sydamerikaner här. Han hade alltså tillryggalagt mer än 4500 km, det är mer än tre stycken Europa i rad! Han hade lämnat sitt hemland när han var 24 år gammal och nu skulle han snart fylla 27. Och han hade bara kommit halvvägs påpekade han till råga på allt. Vi gjorde en beräkning, om han ville nå Ushuaia i Argentina, platsen där världen tar slut, sista utposten, en plats som väldigt få människor får bevittna, skulle han vara hemma igen vid 36 års ålder! Jag tror han lade märke till min förundran men i sin obekymrade stillsamhet lyckades han blott klämma ut att, när det kom till kritan, hade han ingen brådska. Jag var helt klart fångad men inte riktigt medveten om det än bara.

I Bolivia och andra länder, fann jag dessa konstnärer på trottoarkanter eller bänkar, presentera sina intrikata verk på de minst pretentiösa bakgårdar och gränder. Varje hantverkare hade sin unika stil. Jag minns en man som gjorde monstruösa halsband som tog upp hela bålen, genomborrade av fjädrar, ben och fossiler, som inte hade något som helst begrepp av försäljning utan snarare en genuin uppskattning av naturliga objekt och deras inneboende värde. Bland dessa overkliga smycken fanns ett som klart utmärkte sig bland dem andra. Det var ett halsband i galaktiska proportioner, dekorerade med röd spondylus runt omkring, med en liten rostfärgad metallfigur i mitten. Jag frågade vad den lilla figuren var, han berättade att det var en huaco, det är vad peruanerna kallar antikviteter från den gamla världsordningen. När jag frågade honom hur mycket det var, sade han att det inte var till salu! En ödmjuk hantverkare som lever ur hand i mun, inte försöker sälja ett klart dyrare konstverk till en intresserad kund, var häpnadsväckande. Efter att ha granskat hans arbeten valde jag en vildsvinstand insvept i knutar av grönt. Ett litet frö av längtan planterades i mitt bröst den natten. En alldeles ny beundran började växa inom mig för dessa människor. Jag såg på dessa macrame konstnärer i ett helt nytt ljus.

De flesta hade en liknande historia: de var på resande fot, utblottade och frihetsälskande. Det var unga såväl som gamla från hela kontinenten. Dem reste kors och tvärs genom Latinamerika med knappt en dollar i fickan men med en obeveklig tro på sig själva. För många var deras hantverk ett arbete av kärlek, dessa inbitna själar var dem som fullständigt hängav sig åt det rigorösa hantverkets disciplin. Andra gjorde makramé för resandets skull, som knöt trådar i första hand för att finansiera färdkostnaderna till nästa okända plats som väntade på dem runt hörnet. Och alla, och det tycks mig så osannolikt om några människor som bodde på gatan, bar i sina förfallna ryggsäckar världens rikedomar.

Jag minns så väl de många skokartonger, sönderfallna plastlådor, Tupperware behållare fyllda med klasar av toalettpapper och bitar av trasigt tyg som dem omsorgsfullt hade lindat in dessa naturjuveler som gjorde mig så ung igen.I ryggsäckarna hos dessa kringflackande nomader kunde man påträffa guacamayo fjädrar, näbbar och klor, apkranium, pelikanben till att göra quenas med, haj tänder, fossilerade megalodont tänder, anakonda vertebra och revben, huacos, lapis lazuli stenar från Chile, sjölejon tänder från dem ökända djurkyrkogårdarna, rodochrosite cabochons och ametist kristaller, regnbågs obsidians, fossilerat trä från dem förstenade skogarna, iguana skin, smaragder från Colombia, röd bärnsten från mexikanska djungeln, wayruro och achira frön det amasoniska låglandet, tagua från Ecuador och hundratals andra föremål som upphittats, grävts fram på egen hand, byts till eller köpts i första hand från stenslipare, fiskare, gruvarbetare och infödingar. Skoningslöst drogs jag med i denna fors av Latinamerikas underground rörelse som dessa macramevisionärer navigerade i.

Jag lärde mig att de som väljer att vara gatukonstnärer, oavsett om det bara är för en sommar eller i många år, tvingas av äventyr, frihet, enkelhet, och tron att den handgjorda underground marknaden är ovärderlig i förhållande till den nuvarande super-industrialiserade världen. Dessa är människor som lever på samhällets bottenskikt, lever från en dag till den nästa, dem äger inget bankkonto, hem eller bil, bara deras broderskap och sina trådar. Varje halsband tillverkad genom tusentals upprepade knutar ger honom möjligheten att klara av resekostnaderna och därmed bibehålla sin frihet från ett heltidsarbete och från de typiska förväntningar och krav som samhället idag överröstar en med. Deras brist på fysiska, ekonomiska och känslomässiga band (och därav bryta dem), är vad som gör det möjligt för dem att fortsätta sin saga. Det ständigt pågående resandet ger dem ett globalt perspektiv endast tillgängligt genom resan i sig och dem erfarenheter av olika kulturer och äventyr som dem annars bara skulle ha läst om i böcker och tidskrifter. Deras ägodelar, som reduceras till det som enbart får plats i bagaget främjar enkelhet. Att leva med så lite ägodelar och pengar väcker anspråkslösheten och ödmjukheten hos dessa envisa själar. Det är människor som delar gatan med tjuvar, tiggare, gatuförsäljare, prostituerade, hantverkare av olika slag, gatuartister, gatumusiker och den stora allmänheten av rika, fattiga, unga och gamla som alla bidrar med skriva en rad i resenärens saga. Dem gatuartister som korsat min väg, är dem som förnekat status quo, dem som har bestämt att skaffa sig andra upplevelser än dem som samhället har i sitt förfogande. Dessa människor är dem som jag har fått äran att träffa, lära av, gifta mig med och slutligen även få ett underbart barn med.

Jag har läst att det är så lite som två knutar som bär ansvaret för den oräkneliga kombination av mönster och stilar som hela det här konceptet Macrame vilar på. Efter att själv ha lärt mig konsten kan jag säga att så är fallet och att dessa två knutar är ansvariga för den mångsidiga variation vi ser idag. En macrame artist identifierar sig så småningom i sina knutar. En stor del av tekniken är hur vi börjar och slutar våra verk. Jag har lärt mig läsa knutar som ett arkaiskt språk. Om någon hade sagt till mig att knutar bär på hemligheter, att dem är goda vägvisare och att dem är goda lyssnare hade jag snabbt avfärdat den personen och smugit mig fort som fan därifrån. Å andra sidan skulle jag aldrig kunna kopiera någon annans verk utan att veta hur och var nånstans han eller hon påbörjade det. Hjärta är också en variabel. Vi kommer alltid att finna sätt att skapa vad det är som vårt sinne präglas av. En flyktig bild av något vi längtar efter att få bevittna som plötsligt materialiseras inför våra jublande ögon är en underbar känsla. Onekligen, påverkas vi också av vår omgivning, våra kulturer och våra personliga erfarenheter.

Och ändå har makramé smyckena som man träffar på i Sydamerikas bakgator mer att erbjuda än bara vackra objekt i diverse variationer inom design, färg, sten & ben urval. Ett konstverk bör alstra skönhet från alla dess komponenter och inte bara från sitt snabbt sinande optiska illusion. Slutprodukten är bara ett redskap, en vapendragare. En vapendragare som står vid din sida när du vacklar i tron, för det är inte lätt att stå utan mat och boende i en kylig bergsby utan en dollar i fickan det kan jag försäkra, och just då, som från ingenstans dyker en köphungrig turist upp med dreglande ögon över dina konstverk, och slutar med att ta med sig två feta 30 dollars halsband av finaste mexikansk bärnsten. Då och endast då inser du att du inte är ensam på din resa, dessa bundsförvanter, vapendragare eller vad du nu vill kalla dem, små som dem är, där i din förfallna ryggsäck, är med dig hela tiden. Tack vare dem kan macrame artisten göra sitt val. Ett val som förenar honom med sanningen, kärleken och friheten. Men det är en viss frihet, friheten att resa, att göra konst, och att leva av styrkan och modet av ens eget sinne och förmågan av sina ärrade händer. Det är ett sätt att uttrycka enkelhet och glädje. Det uttrycker också en genuin kärlek till det handgjorda, som är det traditionella tillvägagångssättet för skapande och hållbarhet av mänskliga samhällen. Det är en handling av trots, vilket visar hur lite de bryr sig om dyra bilar eller billiga importerade varor av plast. Slutligen är det och kommer alltid vara människosläktets instinkt att vörda skönhet..

Fernando Sanchez, quipucrafts.blogspot.com