En gång i tiden,så fanns det en ö,där alla känslor levde.
Glädje.Sorgsenhet.Förståelse och alla de andra känsloran,inklusive Kärlek.
En dag fick alla känslor reda på att deras ö skulle komma att sjunka till havets botten.Så alla känslorna förberedde sej för att ge sej av.

Kärlek var den enda som stannade. Hon ville njuta av paradiset på ön,så länge som det var möjligt att stanna kvar.
När ön nästan gått under,beslöt sej Kärlek för att det var tid att ge sej av.

Hon började titta efter någon som hon kunde be om hjälp,och precis då passerade Rikedom ön, i en flott båt. Kärlek frågade:-Rikedom,får jag följa med dej i din båt? Rikedom svarade:-"Jag är ledsen,men här är så mycket silver och guld i min båt så det finns inte plats till någon mer"

Då beslöt sej Kärlek för att fråga "Förnämlighet "om hjälp,hon passerade precis i en vacker båt. Kärlek ropade till hene:- Förnämlighet,snälla hjälp mej! -Jag kan inte hjälpa dej svarade Förnämlighet,du är alldeles våt och kommer att förstöra min vackra båt…

Den nästa som Kärlek såg passerandes var "Sorgsenhet"..Kärlek vädjade:-Sorgsenhet,snälla,låt mej få åka med dej! Sorgesenhet svarade:Kärlek,jag är ledsen,men jag behöver vara alldeles ensam just nu.

Sen såg Kärlek Glädje. Kärlek ropade: Glädje,snälla ta mej med dej. Men Glädje var så euforisk att hon inte ens hörde Kärlek ropa..

Kärlek började gråta. Då hörde hon en röst som sa-Kom Kärlek,jag tar dej med mej.

 Det var en av känslorna.Kärlek kände sej så välsignad och överlycklig att hon glömde fråga känslan om hennes namn. När de kommit i land så for känslan iväg. Kärlek förstod då,hur mycket hon stod i skuld till den känslan. Sen så fann Kärlek Förståelse och frågade- Vem var det som hjälpte mej?? Det var Tid! svarade Förståelse.

Men varför hjälpte tid mej när ingen annan ville? frågade Kärlek. Förståelse log och med sin stora visdom och kännedom svarade hon…EFTERSOM BARA TID ÄR KAPABEL TILL ATT FÖRSTÅ,HUR STOR KÄRLEKEN ÄR""

Hittad text på nätet.Skribent okänd!