Under hela min livsresa så har det kommit perioder av då jag mått väldigt dåligt psykiskt, samtidigt som jag varit med om fantastiska och underbara upplevelser. Jag är lite nyfiken på hur ni andra har haft det, och tänkte börja med att berätta lite om mina upplevelser, i hopp om att ni också känner att ni vill berätta om era vedermödor. 

Det är ju väldigt olika hur man känner om vad man vill hålla privat, så jag har full förståelse för de som inte vill skriva om sina upplevelser.

Som barn var jag väldigt frustrerad över att vuxna ljög så mycket, när de samtidigt sa att det var viktigt att tala sanning. Jag var en riktigt obekväm unge eftersom jag plockade upp vad folk tänkte och sa det rätt ut. Än idag är detta ett problem som jag dras med, orden får eget liv och uttrycker sig själva. För det mesta så kan jag hålla ihop mig så pass att jag kan hålla truten. Men så fort jag blir "ogrundad" så "ramlar" jag in i andras tankefält och säger saker som egentligen kommer från den andra personen.

Ett av mina jobbigaste "utvecklingsproblem", har varit att "hållaihop" mitt medvetande. När det är som värst känns det som om att det byggs upp en enorm energi i kroppen som sedan pressar på för att strömma ut genom hjässan. Jag är övertygad om att "säkringen" skulle flyga med en smäll, om jag slutar att hållaemot. Känner någon av er igen detta? Och isåfall, vad gör ni för att inte "slungas ut i universum i microskopiska bitar".