Jag måste få fråga: konfrontation i vilket sammanhang? Bara en konfrontation till exempel en kollega om nånting litet, eller menar du någon annan sorts konfrontation?

Jag menar alla slags konfrontationer, stora som små, eller tycker du att man bör skilja på konfrontation och konfrontation?

Hur /när konfrontera?

Tror att det är oerhört individuellt.

Tidigare i livet så kunde jag konfrontera både när det gällde stora och små saker,,Lite så där som när andan föll på,,,, 

Nu mer väljer jag de tillfällen när jag jag känner att jag vill/behöver konfrontera någon…

Om inte tungan slinter och jag har en väldigt usel dag

Jag tycker att en konfrontation ska föregås med en tanke till varför man gör det.
Alltför ofta upplever jag att människor konfronterar en annan person utan att egentligen fundera på anledning.

Jag brukar säga att jag väljer mina krig eftersom många av dem egentligen inte spelar någon roll i det stora hela.

Mina konfrontationer jag gör är väldigt få och då ska de verkligen ha en stor betydelse för mig själv som person eller för min familj.
Dessutom ska den leda till någonting konstruktivt.

Att konfrontera en person bör göras på ett konstruktivt sätt så att man kan uppnå ett samförstånd.
Sedan kan sammförståndet i sig vara att man är överens om att man inte är överens.

Jag vet inte om det var så du hade tänkt dig svaret men det var i alla fall de tankarna jag hade för stunden :)

Jag upplever mig själv som konflikträdd och fredlig person,  därmed konfronterar jag oerhört sällan privatpersoner, då skall det verkligen vara viktigt, t.ex orättvisor av olika slag..det tjänar inget till anser jag utan bidrar bara till dålig stämning. Inte heller fortsätter jag diskussionen om den andra vill konfrontera mig.. konfrontationer  mår jag inte bra av, det är ju så att vi bara kan ändra på oss själva, inte andra.  Däremot kan jag konfrontera myndigheter, när det begås orättvisor oftast.

Tycker Rore och Helena.K sagt det som jag känner så bra.

Däremot är konfrontation för mig inget negativt eller dåligt utan jag tror att det ibland för en själv om inte annat kan vara enda vägen ur ett problem som man ältar eller som äter upp ens ork och liv. Att sätta ner sin fot och som Helena skriver, prata ut och bli överens om att man inte tycker lika men nu får det vara slut,

Det beror helt på situationen om jag ser någon skada en människa eller djur  håller jag aldrig tyst även om jag själv åker på en propp.I andra sammanhang som Helena skrev att man kan vara överens om att inte vara överens och sen gå vidare då har man kommit fram till en kompromiss och förhoppningsvis kan lämna saken bakom sig.Ett exempel är när jag var i Saltsjöbaden och får syn på en man som sparkar sin schäferhund i såna lägen konfronterar jag direkt och fick en rejäl magspark själv men hellre jag än hunden som kan försvara mig med ord men hunden kan bara stå och ta emot utan att göra sin röst hörd bortsett från dom ljud han gav ifrån sig av hur ont det gjorde.I sådana lägen kan jag inte passivt se på både när det gäller männisor och djur.

Det finns så många konfrontationssätt inte enbart negativa utan dom kan ju också vara positiva om än svåra att ta sig an.Brukar gå på min intuition och känner direkt om det är lönt eller inte att konfrontera.Konfronterar jag någon försöker jag göra det på ett kärleksfullt sätt och bemötande men ibland är enda utvägen att vara tyst om man ser att det inte alls leder någonstans.En svår balansgång och därför får min intuition avgöra rätt eller fel .

Tack för alla svar! Jag var bara nyfiken på vad ni hade för syn på detta!