#0

Tidlös?

Tuvan Nu satte du mina tankar i spinn, kanske inte på det sätt du menar. Men ändå,,

Dag, natt, veckor, månader och år, passerar. Vi ser på vårt yttre att vi åldras. Vi känner stressen i samhället över alla skan och måsten, som hänger i luften över våra huvuden.

(opps! Nu generaliserar jag, Förlåt för det)

Men när jag stillar mig, så känner jag mig tidlös. För det jag är inerst inne. Det har alltid varit där. Även om jag inte alltid vetat om det och den känslan kommer alltid och omfamnar mitt varande när jag sätter mig i stillhet.

Livets olika skeeden har tidigare pressat in mig i den yttre verklighetens tidspress…

Den har jagat mig, bort från mig själv.

Många äldre människor som jag mött i mitt jobb har även de uttryckt denna förundran….

Ett helt liv har gått och de känner sig som de alltid gjort. Där i djupet av deras varande, trots att kroppen blivit gammal och kanske inte orkar…

Jag tror att vi bär på tidlösheten inom oss…. På något konstigtvis, som jag inte kan förklara

Jag förstår exakt hur du menar, jag har många gånger känt likadant då jag på kvällen är ute och ser på himlavalvet.
Allt är tyst och man får en svävande känsla av att bara vara i nuet och i evigheten.
Tiden står helt stilla och det finns ingenting annat än här och nu.

Det är en fantastisk känsla att ta in att man är en del i allt detta, en liten kugge i det stora hjulet av oändlighet.

Jo, det är märkligt hur allt som finns här på vår Jord ger oss illusionen av att tid finns. Träden som växer, gräset som växer, vår kropp som föråldras ger oss denna känsla av att tid finns.

Jag skulle bara vara………om nu tid inte fanns, kanske bara vara som mig själv, andligen.

Ja tänk om vi alla kunde lyssna mera inåt och glömma den påhittade tiden