Ja, det kan man undra. Åtminstone jag berättar inte det första jag gör, utan känner in den andre för att se om det öht är läge att berätta om den sidan hos mig själv.

Jag vet hur jag själv skulle göra i följande situationer, men är nyfiken på hur ni andra tänker angående t.ex:

Skulle ni kunna berätta om er medialitet på en arbetsintervju?

Skulle ni berätta för er läkare?

Berättar ni för nya bekanta innan ni vet hur den andre kommer att reagera?

Själv är jag nog en fegis är jag rädd.

#1 Jag håller med dig till fullo, intjag skulle inte berätta om det på en intervju och det är ju ganska hemskt att man inte ska kunna göra det.
Man kan ju prata om både idrott, musikintresse och att man är Religös så det borde ju inte vara någon skillnad.
Nybekanta kan jag nog berätta för tror jag, dessa har jag inte hunnit få en relation till så de får ta mig som jag är.

Har inga problem presentera mig som medium o healer när någon frågar vad jag arbetar med blir folk förvånade . ja en del, men jag har inte hört någon läkare bli förvånad eller andra instanser!

Jag tror det är viktigt att stå för den man är oavsett vad man är

Jag tror inte att jag direkt gömmer mig,, men å andra sidan så väljer jag när och hur  och med vem jag talar om detta,,,,

Jag tycker det är helt och hållet upp till var och en att själv avgöra vad de vill tro…

Men jag ogillar stark när någon försöker propsa på "den enda riktiga vägen" Oavsett tro eller avsaknad av tro….

#1

Det är nog inte det första jag skulle säga på en arbets intervju. Men om frågan ändå skulle komma, så skulle jag säga som det är.

Jag är en ärlig tjej som står för det jag tror på, blev ifrågasatt på detta vid en arbetsintrevju om jag brukade använda healing på jobbet (inom vården)

Jag var ärlig och sa att jag skiljer på privatliv och arbetsliv och healing gör jag på min privata tid… Fick jag jobbet? Nä!

Om folk inte kan respektera varandras skillnader och tro så är dom inget för mig iallafall.

Jag håller inte hemligt att jag kan uppleva andevärlden eller att jag healar. Men jag tar inte upp det i vilket sammanhang som helst heller. Det beror på situationen. Vad man i övrigt talar om.

Jag har aldrig varit hemlighetsfull om det. Ingen har blivit chockade. Hellre tvärtom - de flesta jag talat med har sett lättade ut och själva berättat om vad de upplever i !övernaturliga" frågor.

Står alltid för vad jag tror på, men det är kanske inte det första jag presenterar mig med. Man känner väl in lite innan man tar upp ämnet, när det faller sig naturligt. =) Har inte heller fått några konstiga responser, alla har ju rätt att tro på det de vill =)

Jag lever ju i detta och glömmer många gånger bort att man kanske inte alltid kan prata om detta. Då min bror gifte sig så satt 70 gäster, de flesta inom läkarvården eftersom bror är sköterska och hans fru är läkare. Det var "fina" proffessorer, läkare och sköterskor blandat med lite "vanliga" männsikor *L*

Min bror är oerhört skeptisk och det går inte att prata med honom om detta. I varje fall så höll jag tal för dem. Det var bara jag och pappa från brors sida..och jag var lite elak mot honom så jag berättade att vår mor (som gått över endast 63 år gammal) var med på festen och att det var hon som hjälpt mig att skriva talet.

Efteråt kom flera fram och tackade för talet och var jätteintresserade av det övernaturliga. Min bror, ja, han skämdes kanske, men samtidigt var han nog lite stolt över storasyster :-)

Men i vissa sammanhang kan det bli fel som den förening jag var oerhört aktiv i i många år.´Några hade hört att jag var medialt intresserad och  ställde ibland frågor då vi hade någon sammankomst. Jag svarade ju förståss.

Jag blev anmodad att komma till expedtitionen en gång och blev, med mycket skarp ton, tillsagd att jag inte under några som helst omständigheter, fick  nämna något om andevärlden eller mediumskap. Anledningen var att vi var en förening som var religiöst och politiskt obunden.

Hon själv hade jobbat som pastor i en frikyrka och det berättade hon gärna vitt och brett. Det var skillnad det!!

Härligt att ditt tal blev så väl mottaget och att din bror kände stolthet öv er dig.
Skönt att Du verkligen vågade att göra ett sådant tal som du visste kanske var kontroversiellt i församlingen.

Däremot är det förskräckligt att du i en förening blev uppmanad att vara tyst.
Speciellt då tron på andevärldens existens varken är religöst eller politiskt bundet men det hade ju med hennes egna rädslor att göra förstås och att hon kände ett hot mot sitt egna arbete och sin tro.
Ganska läskig inställning faktiskt

Jag är nog en fegis, mycket tack var min egen okunskap i ämnet. Men den okunskapen minskar ju varje dag så då blir det lättare att kommunicera om det.

Det är ett ämne som kittlar de flesta. Även en del läkare, professorer osv… de är ju trots allt människor de med. Och det gör dem nyfikna.

jag gömmer Mig inte…Jag är stark i vad jag tror o känner…

# 0 Jag upplever det inte som att jag gömmer mig, men jag berättar långt ifrån för alla. Just nu jobbar jag på psyk så där är det definitivt inte läge att berätta. Men annars i privatlivet vågar man vara mer öppen nu tycker jag än bara för några år sedan.

#12 Det är det jag upplever att behöva "gömma sig", att man inte ska kunna berätta på sitt arbete vad man har för intresse på sin fritid utan att det kan ge negativ påverkan i sitt arbete.

# 13 Jag känner det inte så. När jag går till jobbet och tar på mig min uniform så är jag inte längre privata Madde, jag är sjuksköterskan Madde. På jobbet vill jag vara professionell och inte dela med mig av mitt privatliv, jag går dit för att jobba inte skaffa vänner. Speciellt inte där jag jobbar nu, de människorna är jag tacksam över att inte behöva träffa privat. De flesta i alla fall. Så för min del gör det inte så mycket, har alltid haft lite svårt för att folk blir för privata på jobbet…

Men visst borde det vara så att jag skulle kunna få lov att berätta utan att bli idiotförklarad, men just på denna arbetsplats tvivlar jag på det.

#13 Så som du skriver var det på min arbetsplats när jag arbetade, vågade inte säga att jag gick healingkurser och annat….men det är 10 år sedan, trodde det var annorlunda i dag.

På min arbetsplats kom någon på att vi skulle ha en halvdag var och pressentera vår "hobby". Berätta lite och ha något praktiskt + passande mat (om det fanns)  som vi fixade tillsammans.

Vi har flugfiskat, jagat, haft hundspann, ridit, fotat mm. Jag hade så klart om det mediala. Berättade massor, vi tände rökelse, de fick tolka tarotkort och sist men inte minst ledde jag dem genom en meditation.

Jag befarade att en del av killarna (!) skulle hålla på och larva sig den här dagen, men de gjorde de inte. Alla var seriöst intresserade, frågade massor och hängde med på övningarna.

Meditationen tyckte de var underbar. De har faktiskt frågat och vi har mediterat igen.

# 15 Nejdå, det är fortfarande så på många ställen tyvärr. Man kan bli hånad ordentligt om man berättar vad man tror på.

# 16 Härligt ! Så det ska vara

#16 Härligt att få feddback istället för att det kommer glåpord mm. Just meditation är ju i tiden då det är så bra att kunna få en stunds avkoppling från allt. Det behöver nog alla då och då.

#15 Tyvärr Indiania så är det fortfarande så och det handlar inte bara om att de blir hånade utan även att de kan få sämre möjligheter till att avancera inom företaget så det ses inte alls med positivitet överalt.

#16 Vilken grej, det låter ju som en jätterolig idé och så kul att de verkligen var genuint intresserade :)

#17 och # 19 det var tråkigt att höra, hoppas det blir mer och mer på arbetsplatserna som #16 Gunilla berättar!

Jag anser inte att vi ska gömma oss tvärtom men det kan vara jobbigt om man inte får vara ifred för de som inte tror.

Skulle jag berätta på min arbetsplats så skulle det tyvärr bidraga till att ingen hade tagit mig seriöst längre. Tyvärr. Men man ska aldrig sluta hoppas på en värld där man får vara accepterad. Bara för några år sedan hade jag tex inte berättat i början när jag träffat någon, dejt alltså. Men det var något av det första jag sa till Richard och gissa min glädje när han leende plockade fram sina tarotkort och sa att visst var han också troende

#21 Så sant Jeremina!
Jag jobbar på den biten och jag tror att jag har blivit mycket mer öppen de sista åren.

Jag är mycket öppen med vad jag tror på. Då ska jag säga att det är bland familj,vänner,släkt och arbetskamrater. Och med nya bekanta.

Tror däremot inte att jag skulle ta upp det med en läkare?..

På en arbetsinterljuv,nja nu är ju jag min egen chef så har lite svårt att sätta mig in i det.

Men kan säga att jag till mina anställda har jag vid ett par tillfällen fått ge budskap. Och de har tagit emot det mycket bra.

Så jag tycker nog att jag står för det öppet.

#24 Det låter skönt Marina, dig ska jag tänka på när jag själv blir tveksam!