Det är så lätt att bara dras med i det kollektiva tyckandet och tänkandet
i vad som än händer och sker.
Människan har en tendens att sortera och kategorisera.
Rätt eller fel
Fint eller fult
Dåligt eller bra
Inne eller ute.
Snäll eller dum.

Värderingar vi har som vi väldigt många gånger inte ens ifrågasätter.
Värderandet bara finns där som en hög och tydlig invändig självklar röst
Och den står där mitt i det utblommade logiskt tänkande landskapet.

För här gillas inte konflikter eller annan oreda som skulle kunna trassla till tillvaron.

Där ska allt passas in som pusselbitar
intill varandra och utgöra en enhetlig bild.
I ett tyst samförstånd står de kollektiva värderingarna enade i den osynliga sfären som omger oss.

Så här är vi!
Så här gör vi!
Så här ska det vara!
Följ normen så blir allt bra!

Annars blåser det isande invändiga vindar
som visar att du eller jag gör eller är fel.
Till det behövs inga ord.
Ett osynligt språk som inte går att ta på,
knappt ens att förklara. Det har funnits runt människan sen urminnestider.

Värderandet kanske kan liknas vid en sträng trafikpolis som pekar och dirigerar med hela handen. En lagens man som håller ordning på trafikanterna och hur de ska navigera i den kollektiva snårskogen..

Vi har väl alla en invändig sträng polis som står med benen brett isär. Fötterna stadigt i backen och armarna över bröstkorgen. Innan hänvisningarna kommer och h*n pekar med hela handen och den långa långa lag armen.

Någonstans i de inre gömslena står hen och avgör vad som är godkänt eller utdömt.
Och som med en självklar säkerhet deklarerar att:
Så är det:
End of discussion!
Utan att vi riktigt fattar vad det är som styr vårt agerande.

Det är faktiskt förvånansvärt många som inte kan förklara varför saker och ting ska vara som det är.
Svaret brukar vara:
Därför att det bara Är så.

Okay, det bara är så…..?
Hör man det tillräckligt ofta.
Ja, då kan det väl inte annat än bli till en sanning.

Det kanske är bekvämast så?