Jag har känt länge att jag behöver träffa ett medium eller någon som har kunskap om spiritualism, jag har så många frågor om mitt liv och om att utveckla och förstå min mediala förmåga. Det är ju tyvärr inte socialt accepterat att prata om andar och andra dimensioner men det tar upp en sån stor del av min vardag vare sig jag vill det eller inte så jag behöver verkligen någon som kan hjälpa mig att förstå vad det är som händer runt omkring mig.

Jag har alltid varit otroligt lyhörd om hur andra människor mår och vad dom känner och har alltid vart duktig på att känna av personers olika energier. Jag var ofta ensam som liten och höll oftast mina tankar för mig själv och försökte göra alla i min omgivning lyckliga. Mår dom bra, så mår jag bra.

Mitt första andliga möte som jag kan minnas var jag 6-7 år. Jag hade ett eget rum på övervåningen med mina föräldrars sovrum tvärs över hallen där en trappa fanns som gick ner mot köket. Jag vaknade plötsligt många nätter i rad av en olustig känsla, det kändes som någon fanns där hos mig i mörkret. Jag brukade tända min sänglampa och intala mig att så långt ljuset gick fanns en bubbla som ingen kunde ta sig igenom, i ljuset är jag säker och det skyddar mig. 

Det var en speciell känsla, det var en ilande känsla av rädsla. Efter några nätter vaknade jag inte bara av den olustiga känslan utan också av att någon bankade och slog i köket. Det lät som att tallrikar gick sönder, glas som sprack och stolar som välte. Oftast trotsade jag min rädsla och smög ut till dörren för att kika ut mot trappan som gick ner mot köket för att se om lampan var tänd. Men den var alltid släckt. Ibland tog jag sats från min sovrumsdörr och rusade tvärs över hallen och in i mamma och pappas rum, båda låg alltid där och sov.

En natt bestämde jag mig för att gå ner i köket när det smällde och skrällde. Jag kommer ihåg hur hela min kropp ville att jag skulle vända, för varje steg jag gick ner i trappan gjorde det mer och mer ont av rädsla i kroppen. Det smällde högre, jag var livrädd. När jag stod på det sista trappsteget blev det plötsligt tyst. Jag tittade in i köket, fortfarande med en ilande rädsla. Det var ingen där och köket såg ut som det alltid hade gjort. Jag sprang upp och la mig i mamma och pappas säng.

Natten därpå vaknade jag med en värre rädsla än någonsin, jag fick hjärtklappning och blev stel av skräck. Köket dånade och smällde mer än någonsin och jag kastade mig upp och ställde mig vid min sovrumsdörr. Jag kände mig jagad. Jag tog sats och rusade mot min mamma och pappas sovrumsdörr, jag såg fönstret med gatulamporna som lös upp deras fötter i dubbelsängen men plötsligt PANG! Pappa öppnade förvånat sovrumsdörren, men vad håller du på med frågade han. Jag var så förvirrad för den var ju öppen, jag såg ju det! Men det smällde igen med en sån hastighet så jag inte ens hann uppfatta det.

Efter denna händelser har likande saker hänt under hela min uppväxt, oberoende vart jag har bott eller vart jag har vart. Jag har sett andar springa emot mig, springa förbi mig och hört röster. Jag blir alltid väldigt rädd och känner en olustig känsla. Jag kan tillägga att jag inte ätit mediciner eller testat droger. Jag har aldrig heller vart alkoholpåverkad när något av dessa saker har skett.

Jag har alltid försökt trycka bort alla händelser och pratar inte om dom med någon, ingen skulle förstå. Jag har också haft tillfällen då jag trott att jag blivit galen, tills jag kom i kontakt med en ande som fick mig att förstå att jag omöjligt kunnat "fantiserat" ihop mina upplevelser.

Jag bodde ensam i en tvåa i en ort där jag var relativt nyinflyttad. Jag skulle sova när min hund plötsligt blev stirrig och vände sig mot väggen och började skällda. Jag skulle sätta mig på sängen och plötsligt försvann tiden (ha ett öppet sinne nu) tiden gick så sakta, jag var medveten om hur min kropp i slow-slow-slowmotion rörde sig ner mot sängkanten medans mitt medvetande tickade på i vanlig takt. Jag hade blicken fäst vid ena hörnet i sängen där det satt en ung man/kille. Jag kände ingen rädsla, ingen oro, jag kände ingenting. Jag såg honom glasklart, han tittade inte på mig utan rakt fram mot den vägg som min hund skällde mot. Han såg avslappnad ut, smått leende. Jag tyckte det var ironiskt att han hade likheter med mitt ex och en vän till mig, som en mix av dom båda fast endå inte. Plötsligt studsade jag upp, fortfarande med blicken fäst mot hörnet i sängen. Men han var inte kvar, tiden var som vanligt igen och min hund hade slutat skälla och hoppat upp i sängen för att sova.

Dagen efter när jag skulle köpa ciggaretter på den lokala butiken fick jag en chock, på löpsidan fanns en bild på samma unga man/ kille som satt i min säng kvällen innan. Flera nätter i rad hörde jag skrammel i köket, han ville visa mig någonting och jag fick alltid den där olustiga känslan av rädsla och gick aldrig in i köket när han var där. Jag hörde och såg fler "oförklarliga" fenomen som rörde just denna unga man/ killen men jag vill absolut inte gå in på fler detaljer eftersom det hela visade sig bli en mordutredning. Jag hade aldrig träffat honom, men det visade sig att han avled i huset mittemot mitt. Den här händelsen har bevisat för mig att jag inte är galen. det hände och jag förstod då att mina gamla bortförklaringar var helt bortkastade, jag vet vad som är verkligt. Jag känner mycket för honom idag och tänker på honom i princip varje dag. Jag får en varm känsla i kroppen när jag tänker på honom.

Nu på senare tid har jag upplevt nya fenomen och jag försöker inte hitta borförklaringar utan ser det som för vad det är. Jag har självklart fått en ny syn på livet men pratar fortfarande inte med någon om mitt "hemliga liv".

Det jag vill veta är vad jag kan göra med min förmåga, är jag medial? Hur ska jag ta itu med min rädsla när jag möter dessa andar och hur kommunicerar jag? Hur stänger jag "av"?

Hoppas att ni orkar läsa heeeeela mitt livs historia och att du har några kloka råd :)