Jag upplevde det som barn och blev livrädd, vilket höll i sig till jag var tjugofem. För två år sedan visade min farmor sin närvaro genom att jag kände hennes bröddoft och då  blev jag lugn istället för att jag blev rädd.

tin-tin68 inte okay om det springer en massa okända andar hos er i tid o otid - kanske dags göra något åt det och säga NEJ.

Jo nog kan även jag hoppa högt ibland då de kan låta rejält när dom kommer- gillar inte höga ljud normalt heller- men då säger jag ifrån🙂

Jag blev livrädd som sagt en dag så hör jag hur någon kommer med tunga steg upp för källartrappen o vågade inte titta efter jag stänger den men känner att dörren trycker tillbaka mot min hand. Jag varpå väg ut så jag skyndar mig iväg. en annan ggn var då minstinge var baby då och grät otröstligt en natt så ruskade någon i barngrinden som vi har i trappen på övervåningen. då vågade jag inte gå ut ur rummet.

Men som sagt så har jag fått en del förklaringar till det hela och har en annan syn på allt idag.

Jag brukar säga i från men det är som att det går ett tag så vips är det främlingar här igen. Tjejen vill inte gärna var i sitt rum på kvällen och har stationerat sig inne hos mig.

Tack för era svar känns skönt att man inte är ensam som reagerat med rädsla.

Tin-Tin, det måste vara jättejobbigt med objudna gäster i tid och otid! Man ska inte behöva vara rädd i sitt eget hem, det ska vara en fristad. Det kanske är så att du skulle behöva gå en kurs/utbildning där du kan lära dig att hantera situationen. Få bra kontakt med din huvudguide så att h*n kan hjälpa dig att styra upp besöken… om du nu skulle vilja ha några så kan du ju själv bestämma tid. Dessutom kan h*n fungera dörrvakt så att bara goda energier hälsar på. =)

Jag satte mig ner och pratade med min "vaktmästare" att nu får ingen mer slippa fram. Han fick stänga order att hålla stängt och ta hjälp av någon om det behövdes. De enda som får släppas fram är mina familjemedlemmar. Och jag kan lova att han är effektiv 🙂

5.Kanon🙂

vad är en "huvudguide" och en "vaktmästare"?

#4  Jag är inte rädd så mer utan det var när allt startade upp som vissa händelser skrämde mig men jag upplever att min dotter är det. Det blir väl för mycket för henne i bland. Särskilt på kvällarna när hon slappnar av o vill sova men det är ju så att dom har lättare att göra sig hörda då.

Jag tycker att det är ok att nära o kära kommer , men gillar inte att hon blir ängslig o skrämd. På dagtid hör jag henne ofta prata med andevärden och förklarar saker dom frågar henne om. Men det blir lite jobbigt då hon stationerat sig inne hos mig o vill att jag ska stanna tills hon somnat.

Jag har bara (trott) att jag haft kontakt med en avliden släkting/vän två gånger. (nej jag trollar inte)

Ena gången så var det en barndomskamrat som hade tagit självmord. Fick höra att han var i helvetet så jag fick ut han därifrån (ja givetvis inbillning) och sen ville han att jag skulle hjälpa till med en kompis till honom (som var mördare).. Nästa gång hörde jag min mormor prata när jag gick från mataffären och hörde henne "i" prasslet från papperskassarna med mat i.