Att utvecklas som människa i innebär till stor del att vår inre psykologiska struktur förädlas. Oftast i samband med jobbiga händelser i vårt liv. Händelser som leder till att psykiska försvar - som tidigare fyllt en funktion - luckras upp. Man börjar avtäcka den man egentligen är, efter att lager på lager av pådyvlade egenskaper, känslor och tankar, som aldrig riktigt varit ens egna, försvinner. Baksidan av Egot får ge plats för "hjärtats" mer medkännande kvaliteter. 

Men innan man helt vuxit ur sin gamla kostym och tagit på sig sin nya kan man ha det rätt svårt. I processen att känna sig bekväm i sitt nya Jag, känner man sig inte sällan vilsen i sin identitet. Särskilt då den inre förändringen sker fort, hamnar man lätt i en existentiell kris. Vem är jag egentligen? Inte sällan känner man sig som en bluff i skiftet mellan det anpassade Jaget och det naturliga Jaget, vilket ofta leder till ångest och att man mår dåligt. Det går att likna vid ett "paradigmskifte" i ens liv. Utveckling kommer sällan utan ett pris. Inom den psykodynamiska teorin säger man att det är kriserna som för utvecklingen framåt, så länge man löser dem på ett konstruktivt sätt. 

Vid flera tillfällen i mitt eget liv har jag i dessa perioder av utveckling känt som jag stod på ett gungfly, istället för på fast mark. Detta har inte hänt bara en gång utan flera och kommer säkert hända igen. 

Vad passar bättre än att avsluta den kända dikten "Ja visst gör det ont" av Karin Boye, som på ett poetiskt sätt uttrycker den smärta av att växa kan innebära.

”Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra - 

svårt att vilja stanna

och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar,

då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.”