Jag somnade utan problem. I gryningen vaknar jag till, ligger på sidan i min säng och plötsligt känner jag hur någon kärleksfullt lägger täcket om min bara axel. En öm kärleksfull gest. Jag ser ju inte vem det är men känner med varje fiber i min kropp att det är min mamma. Jag bara vet det. Jag blir konstigt nog inte rädd.

På morgonen funderar jag över om jag var vaken eller bara drömde att jag låg i min säng. Men jag är nästan säker på att jag var vaken. Egentligen har det ingen betydelse för jag vet att min mamma var hos mig, oavsett vilket.

Jag har många gånger undrat över varför jag inte drömmer mer om mina döda familjemedlemmar, men det känns som jag öppnat upp för att de ska kunna nå mig. Att det handlar mer om mig, att jag är mottaglig och inte så rädd längre, än om dem. 

När min mamma la täcket på mig kände jag en oändlig kärlek. En kärlek som jag aldrig känt lika starkt när hon levde. Så för mig blev det åter ett bevis på att våra nära och kära "lever" vidare i en annan dimension. Nu har både min farmor - via sin bröddoft - och min mamma visat att de är med mig och bryr sig om mitt välbefinnande. Det gör mig lycklig! Bättre stöd kan jag inte få!