Hej, jag har läst en del om att "öppna och stänga av" sin andlighet eller vad man kan kalla det. Eftersom jag enda sedan jag var liten haft problem med att jag känner närvaro, och dessutom varit rädd för känslan. Man fick liksom höra när man var liten att det finns inga spöken, du behöver inte vara rädd. Men vad är det då man känner?! Det är ju fortfarande läskigt. Jag började tro att det var mina gosedjur som levde men låtsades vara olevande. Eftersom jag hela tiden kände personligheter och såg ett och annat i mitt rum började jag vara rädd för gosedjur och har haft dom i en låda sen jag var 5. Men har fattat nu att det nog var nåt annat. När jag var typ 7 och bad min mamma följa med upp till mitt rum för jag var rädd för spökena som bodde där gav hon mig en träslev och en sil och sa att jag skulle slå spökena med den om dom försökte göra mig illa. Men jag blev bara arg och förklarade att man inte kan sllå spöken, det är känslan som är skrämmande och att de inte attackerar folk sådär. Hon sa att jag var stor och inte borde vara rädd. Men grejen är den att jag fortfarande ibland vid 16 års ålder ligger och och är rädd just för att jag inte vet vem personerna som vandrar in är. Vet på ett ungefär, men inte vad de vill eller var de kommer ifrån. Har har haft kontakt med någon,( kanske nån slags skyddare?) men det böir för långt att berätta. Jag har dessutom inte lyckats fatta hur man själv tar kontakt med dem. Mitt hus är fullt av ande katter. Kan vara för det finns många levande katter kanske.. Hur som helst trodde min mamma inte på mig och min syster som ser dessa katter nästan varje dag. Men när en av dem som vi berättat om smekte sig mot min mamma och hon såg den med egna ögon trodde hon minsann..och blev helt uppspelt. Efter det försökte jag pånytt berätta om alla människor jag sett. Men då fick jag höra att om det var sant borde jag gå till en doktor och kolla synen. Jag har tittat på när min katt lekt med en andekatt och är inte rädd. Men på den senaste tiden har det varit så påtagligt. Då menar jag med människorna. Och konstiga känslor. Även väldigt mystiska Drömmar. Min gammelmormor som jag aldrig träffat bad mig bla hälsa grattis till min mamma. Jag är typ vaken när jag sover och drömmer nästan alltid om andar. Den där känslan av att någon är där blir så stark att jag vaknar. Eftersom mina katter ser det jag känner och ser så blir det läskigare på nåt sätt, för dom är rädda för en man som jag känner äger mitt rum mer än vad jag gör. Men det går liksom inte att ha det såhär när man går i skolan, jag blir helt slut. Jag vet att de här andarna säkert vill mig något och jag vill hjälpa dem. Men ibland blir jag bara för rädd för det känns så osäkert, man kan inte be en vuxen om hjälp om det blir fel. Hur som helst så fick jag nog häromdagen. Jag gjorde som jag läste på den här sajten att man kunde göra för att stänga ner. Jag gjorde det, och känslan försvann nästan, jag sov dessutom gott och drömde mer normala deömmar… Men det funkar inte längre jag är för rädd för att kunna slappna av. Jag gjorde det dessutom i en dröm en natt. Jag kände den där känslan och försökte stänga (i drömmen) men då kom det istället upp en massa bilder på männ, kort från allt mellan 90 talet och typ svartvita kort som var så dåliga att kameran säkert var nyuppfunnen, det såg man på deras kläder också. Det här blev väldigt långt, men jag känner mig helt förvirrad jag vet inte hur jag ska hantera det här. Samtidigt vill jag inte ta bort allt, för jag vet att de kommer av nån anledning.