I början av sommaren lade jag lite kort för en tjej och gjorde även en länkning. Jag beskrev farbrorn som kom, han hade alldeles tydligt blivit av med ett par fingrar på ena handen. Tjejen kunde inte riktigt placera honom och jag gav fler detaljer, bland annat en röd cykel som skulle hjälpa till och lite annat, men hon förblev osäker.

Förra veckan träffade jag henne på ICA och hon sprang fram och sa: nu vet jag vem det var som kom och hälsade på! Det var min gammelfarfar!

Hon hade pratat med sin farmor och berättat om länkningen och farmodern visste direkt. Det var hennes röda cykel som hade en speciell historia och visst saknade han två fingrar på vänsterhanden. Men, sa tjejen, hon sa att gammelfarfar inte var så lång? Det var han ju! Nä, skrattade farmodern, det var han faktiskt inte, men du var ju så liten då så du tyckte att han var lång.

Direkt när hon berättade vem det var så pirrade det till i hela kroppen. Det gör det när jag vet att det är rätt. Det var så härligt att få bekräftelse på min länkning då jag fortfarande är väldigt ny i sammanhanget. Då kände jag tacksamhet till andevärlden!