Andlighet

Känner stor rädsla och tvivel.

2014-02-06 23:40 #0 av: [Smulan_88]

Hej! Jag är väldigt ny här, men hoppas att jag når ut till någon.

Jag har under mitt nu mer 25 åriga liv haft ett stort tungt ämne hängandes på mina axlar...

Jag miste min bästa vän och lillebror när jag var 8 han var då 6 år, sedan dess har denna i mina ögon, börda växt sig allt starkare.

Jag vet att Första önskan var att jag skulle viljat byta hans plats så han fått fortsätta sitt liv. Dock är det ju inte våran vilja som kan påverka detta, sedan kom alla grubblerier och tvivel. Och nu mår jag riktigt dåligt periodvis.

Jag är LIVRÄDD för döden, jag är rädd att det en dag tar tvärstopp och att existensen upphör.

Jag kämpar för att försöka få något typ av bekräftelse, för att mina tvivel ska lugnas och komma till ro. Jag tycker att det är extra jobbigt då jag inte tar morgondagen föregivet detta då jag i förhållande till min bror "lever på övertid".

Dock...

Jag har vid flera tillfällen under mitt liv varit med om saker som på oförklarliga sätt skett, men är ändå osäker på om detta är inbillning eller har förklaring.

Det som gjort att jag tvivlar mer nu har nog mycket att göra med att vi flyttat till ett hus som är väldigt lugnt!

Har hänt några mindre roliga insidenser vid en källartrappa, men i övrigt så känns huset som en total frison. Kanske låter knäppt.

Jag skulle om någon erfaren skulle ha tid att "övertyga" mig.?!? Eller snarare om någon kan hjälpa mig att bli stärkt och lugna min rädsla en aning. Vet inte vem jag ska prata med riktigt.

Anmäl
2014-02-07 00:01 #1 av: Jane-Lyzell

Välkommen in på forumet smulan_88

Beklagar det som hänt dig vid så unga år och förstår det varit tungt!

Men att du fortfarande lever ditt liv igenom denna händelse betyder du behöver bearbeta sorgen efter din brors död- kanske behöver du gå tiillbaks i tiden och se det med vuxna ögon och krama om dig själv som 8 åring.

Det är terapefter bra på att hjälpa till med- du skriver du lever på övertid - NEJ varför skulle du göra det- du lever här för att du ska göra det- hade det varit meningen du skulle dött istället för din bror - så hade det skett- men nu var det inte så.....

Och man säger barn är små änglar , som kommer till jorden en liten stund och som lär oss så mycket!

När du /ni boat in er ska du se du får dina bevis ifrån din bror- han kommer säkert på besök i dina drömmar - eller meditation- sök mer så skall du finnaGlad

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

 

Anmäl
2014-02-07 00:01 #2 av: penke


 hej
 ..det finns väl ett "psykolog-namn" på det du känner,
 överlevande-depression/syndrom
 att du känner "skuld" för du ..överlevde
 så du är inte ensam.


jag oroar mig mer mitt döende, hur jag kommer att ..gå över,
 vi *fortsätter*, vi är eviga (tror jag)Skrattar
 jag har bara stött på de som levt ..nyss
 på ett för mig bevisbart sätt(seans/kanalisering gjord av mig själv)

att liv/existensen fortsätter lugnar faktiskt inte alla,
 okej tänker jag, får väl ta det som det kommer

övertyga dig, varken vill eller tänker jag göra
 det är en uppgift för dig själv
 vilket håll du nu ..väljer  Skrattar

  frid


   penke

Anmäl
2014-02-09 12:43 #3 av: Ians

Vill till att börja med säga att Ingen lever på "över tid". vi har vår egen livsstig som vi skall vandra och den tar slut när det är tid. Varför din bror gick över i så ung ålder, vet bara universum, och för oss kan det vara svårt att förstå. Men det fanns en plan för hans liv också det är jag övertygad om, hur svårt det än låter för dem som är kvar.

De känslor du har är också väldigt vanliga för dem som blir kvar här, som penke tar upp i sitt inlägg så är de så vanliga att det tom finns ett psykologiskt samlingsnamn för dem.

Du är alltså inte ensam om det du känner, även om inte detta gör det lättare så kan det vara bra att veta det.

Det jag funderar på lite är att det gått så lång tid, du är nu 25 och din bror gick äver när du var 8 år. förstå mig rätt sorg har ingen bäst före datum, men man bör se upp med att fastna i detta tillstånd. Låter det hårt? Det är inte menat som något fördömande eller kritik, mer ett konstaterande.

Vi kommer att bära med oss minnena av dem som gått före oss hela vårt liv, Men det är en skillnad att göra just det och att fastna i det. Så där håller jag fullständigt med Jane, du behöver hjälp att bearbeta din sorg. Detta betyder inte att du skall glömma din bror,utan att du skall bli fri från det ok som själva sorgen innebär för dig.

Lite undrar jag hur de vuxna runt dig tacklade sin sorg när det hände, hur mycket du bär med dig av deras oförmåga att tackla händelsen? Och hur mycket som är din egen sorg? Vilka känslor som de vuxna fört över på dig, och vad du saknat i din barndom pga av att brodern dog?

Du behöver inte svara på dessa frågor här, utan bara fundera på dem.

sorg kan bli ett trasselverk av den egentliga förlusten och människors oförmåga att hantera känslorna runt det. Ett barn som blir kvar kan sakna vägledning och stöd, av de vuxna som skall vara starka men inte klarat det just då, när det var så svårt.

Detta kan trigga känslor som inte har med sorgen egentligen att göra utan beror på oförmågor hos omgivningen. Nu kan vi ju inte backa bandet och göra om, så det enda är att reda ut vad som är vad och kanske diskutera med dem som är kvar och lämna det bakom sig.

Bli fri från skuld och ilska. Ja ilska det ligger ofta mycket ilska i att ngon gått bort, som man måste våga se för att släppa den, ilska äter själen inifrån och förgiftar sinnet. Därför är det viktigt att även se och konfrontera den, acceptera den som en helt normal del av ett sorgearbete.

Kanske behöver du faktiskt hjälp med detta, det är inte lätt att göra det själv, man har så lätt att inte se sin egen spegelbild själsligt på rätt sätt och se var knutarna egentligen sitter.

önskar dig allt gott i detta arbete.


Anmäl
2014-02-09 13:37 #4 av: Kyllan56

Jag har precis som du en gång i tiden varit livrädd för att dö, vilket jag idag inte längre är. Jag gick i terapi och fick hjälp med det som jag erfarit i mitt liv och som oroade mig. Det ledde bl a att även min rädsla för andar och att min dödsångest försvann. Om man går och bär på negativa känslor som rädsla, sorg, skuld och skam kan de kanaliseras i dödsångest. Så fundera över om du inte ska gå och prata med någon som har erfarenhet av vad du gått igenom. En åttaårings sätt att förklara vad som händer i världen utgår alltid från åttaåringen själv, vilket betyder att barn tar på sig skulden för allt. Föräldrars skilsmässa, dödsfall osv. Det ligger kvar och påverkar den vuxnas förhållningssätt till världen, tills en dag man tar itu med det och kan hjälpa barnet inom sig att se händelsen/händelserna med nya "ögon"

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

Anmäl
2014-02-11 23:15 #5 av: [Smulan_88]

Det finns mycket bra saker i det ni säger!!
Jag har nog under alla år försökt att inte tänka så mycket på detta istället för att prata om det, och som ni säger så kan man väll säga att det mer eller mindre äter själen innifrån.

När vi miste min bror så var det en väldigt tung period, inte bara för mig och min syster utan även för våra föräldrar.

Min bror tog farväl på min faders födelsedag vilket gjorde situationen, "lite extra känslig".

Det jag valde att göra som jag märkte att folk runt omkring också gjorde, var att inte prata om det som hänt. Just för att inte göra någon ledsen.
Hur hårt det än låter så var det mitt sätt att visa alla andra sörjande respekt, för att inte "riva upp deras sår". Jag kan erkänna att sorgen inte är bearbetad, utan ligger och trycker i det undermedvetna.

. . . .

Jag tror att jag några år tryckt ner mina känslor och stängt av, genom att bara vara tonnåring, och med alla problem som hör till.

Men nu är jag vuxen själv, fått en dotter och åldern kryper sakta upp i åren. *jag säger inte att jag är gammal. MEN kan ändå känna att jag känner mig inte det minsta odödlig längre ;) om ni förstår vad jag menar.

. . . . . .

Jag har nog även alltid varit en person som tänker lite för mycket,
Detta i sin tur leder till att jag funderar, funderar och tillslut så ifrågasätter jag mina egna funderingar. Jag har nog även kännt att döden satt såpass stort avtryck, att jag legat och tänkt på det, och sedan blivit skrämd av mina egna tankar.

Jag minns en gång när min bror var sjuk, jag och vår mamma stod i köket där vi bodde då. Och han frågade om man blir en stjärna när man dör.
Glömmer det aldrig.

Anmäl
2014-02-19 01:16 #6 av: Medda

Det är aldrig lätt att mista en människa som man älskar och bryr sig om. Döden är aldrig lätt att hantera oavsett den kommer plötsligt eller att man  vet den ska komma. Man är aldrig redo för att mista en man älskar även de gånger man vet att det är oundvikligt. 

Jag undrar om du fick någon traumabehandling efter din brors död? För mig låter det som att du skulle behövt det och troligtvis behöver det fortfarande. 

Jag arbetar med tonåringar och miste en av mina flickor väldigt plötsligt, och fick träffa traumabehandlare från kriscentret. Den ena kvinnan sa att när man inte bearbetar sina trauman och lägger dem åt sidan så kommer de upp varje gång man går igenom en livskris. Det är som att man återupplever sorgen av tidigare trauman gång på gång samtidigt som man lider av krisen, trots att man kanske inte är medveten om det. 


Många styrke kramar Hjärta

When life rains on your parade, dance in the puddles Regnbåge

BlommaÄnglar IFokus

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.