Annons:
Etikettspiritualism
Läst 1001 ggr
Kyllan56
10/28/13, 2:34 PM

Berätta gärna en anekdot ur ditt eller dina barns

Idag fick alla minnen av de stormar som farit fram under mitt liv mig att tänka på min barndom. Ett minne så långt ifrån regn och storm man kan tänka sig dök upp.

Som barn var jag aktiv, nyfiken, full av upptåg och socialiserade gärna med vuxna. Jag var ständigt på språng och hade svårt att sitta stilla, vilket ofta gjorde att jag hamnade i blåsväder.

Vuxna när jag var barn varnade ofta barnen för "fula Gubbar". Att aldrig ta emot godis eller följa med någon hem som man inte kände, för det kunde vara en "ful gubbe".

Den lilla anekdot jag nu ska berätta utspelade sig sommaren när jag var fyra år. Hela familjen var på stranden utanför Ystad för att bada och ha en trevlig dag. Mina föräldrar hade kvällen innan varit på fest och var ganska trötta och råkade båda nicka till. När min mamma vaknade var jag borta. Med hjärtat i halsgropen börjar hon leta efter mig. Frågar människor längs vägen meningen hade något svar och ingen skymt av mig.

Efter en stund kommer hon till en liten sommarstuga och knackar på för att fråga om de sett mig. När mannen i huset öppnar och mamma kikar in. Vem sitter inte där och tronar sig ätandes på en bulle med ett glas saft framför mig, fullt sysselsatt av att prata med kvinnan i huset. Jag hade hennes fulla uppmärksamhet och trivdes som den Fisk(en) jag är i vattnet.

Att mamma kom och störde min stund i rampljuset såg jag inte med blida ögon. Jag kunde inte alls förstå att min mamma varit så orolig och var arg på mig. Mannen i huset hade hittat mig på gående på stranden och eftersom jag inte kunde redogöra för var jag kom ifrån tagit med mig hem.

- Jag har ju sagt åt dig att inte följa med hem till någon du inte känner. Nu var detta en snäll farbror, men det kunde varit en "ful gubbe" för det kan man inte veta. 

Jag blev inte svaret skyldig.

- Men mamma! Tror du att jag är dum? Jag frågade farbrorn om han var en "ful gubbe".

Och det var han inte sa han, och då följde jag gladeligen med honom hem.

Poängen med denna lilla historia är att det är viktigt hur man informerar och pratar med barn. Barn tror ofta på och litar på att det som vuxna säger är sant. Så frågar man så får man ett sanningsenligt svar. 

Har du någon berättelse du vill dela med dig av, från din barndom eller dina barn?

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

Annons:
Jane-Lyzell
10/28/13, 3:04 PM
#1

Ha ha ha ha Härlig historia ur ditt liv - tack för du delar - barn är för goa - tur det gick bra och att det inte var en ful gubbe🌺

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

Ians
10/29/13, 10:53 PM
#2

Vilken liten söt berättelse, tack för att du delade med dig!

Och visst är det så att barn inte tänker som vi vuxna, en fulgubbe måste inte vara ful, inte heller ärlig! Förstår din mors oro, men det slutade ju bra tack o lov!

Upp till toppen
Annons: