# undanträngd smärta och besvikelse Author: Delfinen Vet att detta nog inte hör hemma i ett forum för spritualism men känner att det är det enda stället jag känner mig riktigt hemma och trygg i. Behöver nog mest skriva av mig, få ord på mina känslor och funderingar kanske. Jag har ända sedan min mamma dog för drygt 20 år sedan inte haft någon kontakt med varken min syster eller min övriga släkt. Har endast haft lite sporadisk kontakt med en kusin som jag umgicks med mycket i tonåren. Medans min mamma levde var allt annorlunda. Hade bra kontakt med släkten trots att vi bodde långt från varandra. Hälsade på dom varje gång jag var hos mamma. Däremot bröts kontakten med min syster 6 år innan min mamma dog. Mamma och min syster blev osams och min syster bröt kontakten med mamma. Hon behöll kontakten med mig tills hon fick veta att mamma bodde en period hos mig. Då bröt hon även kontakten med mig. Min syster tog upp kontakten med mamma 6 månader innan mamma dog då hon fick veta att mamma var sjuk. Hon tog kontakt även med mig då. Men den bröts igen strax efter begravningen. Kontakten med min övriga släkt, mostrar, farbröder, kusiner etc blev helt annorlunda i och med att mamma dog. Jag hade 45 mil att åka till begravningen. Trots att det fanns 3 syskon till mamma som bodde i samma stad var det aldrig någon som erbjöd mig att få sova hos dom eller undrade vart jag skulle sova. Jag fick bo på hotell. På begravningen var det ingen mer än min kusin som pratade med mig. Helt plötsligt var jag som något katten hade släpat in. Kände mig som en främling och avfälling bland min egen familj. Jag har under alla år tänkt i banor som " duger inter jag duger inte dom" "struntar dom i mig kan jag strunta i dom" " Klara mig själv, behöver inte dom" Men för några månader sedan upptäckte jag att många av dom finns på facebook, känner igen dom genom deras namn men när jag ser fotografier och bilder på dom är det vilt främmande människor jag ser. Känner inte igen knappast någon av dom. Och helt plötsligt känner jag smärta, saknad, besvikelse. Smärta över att veta att dessa är min familj. En familj jag inte känner. Saknad efter samhörighet, gemenskap och en familj.Känslan av att inte duga, inte passa in, inte vara nog bra för dom.  Besvikelse över alla år som har gått, allt jag har förlorat. Inser nu att allt detta har nog påverkat mig mer, gjort mer ont än vad jag har varit medveten om, eller velat vara medveten om. Har byggt upp ett skydd mot alla känslor, skapat ett hårt skal. Och varje gång jag får det minsta kontakt med dessa känslor gör det så ont, besvikelsen är så stor, att jag genast knuffar undan den, blir utåt ännu hårdare. Försvarar mig med....ord som " varför känna, varför gräva, kan ju ändå inte förändra något eller få tillbaka alla år" Har inga minnen av min barndom, förlorat min familj, får inte kontakt med några känslor alls varken kring barndomen, händelser i tonåren, eller något. Undra om jag någonsin kommer att bli hel eller om jag får leva resten av mitt liv på en lögn. ## Comment 1 Author: Kerstina-61 Hej, Delfinen! Det var en stark och smärtsam text. Förstår du har mycket att bearbeta, många frågetecken som aldrig rätats ut och undantryckta känslor. Jag har inte något gott råd att ge, men en slags bekräftelse. Jag själv har inte så många kvar här på jordelivet. Mina föräldrar är båda döda, förutom min fosterpappa.  Jag har en lillebror. Men vi har ingen nästan inte någon kontakt alls.  Han är min halvbror och vi har aldrig stått varandra nära. Jag har försökt under många år att upprätthålla kontakt, men ledsnade då det bara var jag som hörde av mig. Jag har också funderat vad jag gjort för fel, varför duger inte jag osv. Jag har kommit fram till att det är inte mitt fel. Problemet ligger hos honom. Jag har förlåtit honom sedan flera år tillbaka och har fått acceptera att han inte vill ha mig i sitt liv. Tråkigt, ja visst, men vad ska jag göra åt det? Jag har idag vänner som är som mina syskon. En väninnan är min "syster" och vi har väldigt starka band. Starkare band än jag haft till någon i min familj (förutom mina barn förstås:-)) Några små råd kommer ändå.. Har du pratat med någon om detta? Kurator? Försök att förlåta dina släktingar/syskon. Det är inte ditt fel. Har du vänner/väninnor? De kan bli nya syskon som kanske ger dig mer än de du har blodsbanden med. Tänkte på det du skriver att du förlorat en massa år... Kan du skriva ett brev till dina syskon och berätta om hur du känner?  Kan ju kännas skönt att du får berätta, även att du inte kanske får förvänta dig för mycket tillbaka från dem. Jag önskar dig all lycka till! Kram! Kerstin ## Comment 2 Author: Jane-Lyzell Oj Delfinen stark text och förstår hur smärtsamt det måste vara för dig - tycker Kesrina gett dig fina råd! Om man mår dåligt av som du gör i detta är det nog bra bearbeta det hos någon kunnig terapeft- så du slipper gå och bära på det stora såret! Vill bara tillägga för både dig och Kerstina - Människor har olika behov och olika sätt att tackla saker!, tänker på det du skriver om din bror kerstina!. En del är bara så har svårt ta kontakt - men det tycker om en en då - de har bara inte den förmågan- de brukar bli glada när man ser dem och hör av sig - ibland får man bara acceptera det är så- man kan inte veta varför detinte tar kontakt..... det finns så mycket i mäniskors liv, som kan komma emellan! Vad vill jag säga med det - jo att man kanske inte alltd ska förvänta sig- att bara för man själv hör av sig - så måste dom göra det med och det behöver inte ha att göra med att dom inte vill ha kontakt- de bara är så.' Vet inte om det är typiskt brosher som inte hör av sig så ofta - för lika dant hos mig- min syster och jag var det anorlunda med- där var nästan dagli kontakt. Ja lite tankar runt detta svåra ämne: Kram![Kyss](http://spiritualism.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-kiss.gif "Kyss") ## Comment 3 Author: Elpida Vi människor är flockdjur, vi vill känna känslan av tillhörighet - genom flocken bekräftar vi vår existens. Lite så iallafall. Det är svårt att råda klokt innan man vet hur din familj ser på saken. Vad är det tex som gjort att de bröt kontakten med din mamma. Finns det händelser du inte vet om som de kanske tror att du vet.. och tagit ställning mot? Hur kommer det sig att resten av släkten beter sig likadant? Det finns en springande punkt här någonstans. Att känna sig ratad och icke önskvärd av de som man alltid skulle kunna räkna med ska finnas där måste göra förfärligt ont. För att kunna gå vidare och öppna hela ditt hjärta igen för kärlek måste du göra ett avslut. Vad det avslutet innebär är inte skrivet i sten, och ett avslut innebär alltid även en ny början. Kerstina skriver om förlåtelse. Nu kanske du undrar varför i hela friden du ska förlåta människor som gjort dig illa och du inte ens vet varför! Jo, för att hela ditt eget hjärta. Genom att tex i meditation möta dina syskon, där i ha ett samtal med dem där du förlåter dem och de förlåter dig, skapa ett bättre minne, och sedan lämna det kan du börja läka. Kanske få nya känslor runt hela situationen. Som Jane säger, det finns så många olika anledningar till varför människor gör som de gör. Kanske skulle faktiskt någon av dina syskon vilja ha kontakt men inte riktigt vet hur h\*n ska bete sig?! Det finns så många människor som väljer bort sin biologiska familj för att familjebanden inte fungerar. Det finns så många andra underbara människor som är familj istället!![Kyss](http://spiritualism.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-kiss.gif "Kyss") Att söka hjäp i form av samtalsterapi är ett jättebra sätt att bena ut tankar och funderingar. Ett bollplank helt enkelt. Jag hoppas att du finner ett sätt att öppna ditt hjärta igen, för inte vill du egentligen gå hårdhudad genom livet och missa en massa kärlek? Nej, så upplever jag dig inte - det finns där hos dig. En önskan om att bli hel![Kyss](http://spiritualism.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-kiss.gif "Kyss"). Jag önskar dig all lycka till! ## Comment 4 Author: Delfinen Kanske jag var lite otydlig när jag skrev. Var otroligt svårt att skriva och många känslor rusade genom mig. Ilska, sorg, smärta, agg, stolthet. Allt på en gång. Kanske det påverkade mig mer än vad jag trodde det skulle göra att skriva ner orden för jag sov nästan ingenting i natt. Sist jag tittade på klockan var hon 03.00 sen hamnade jag i lätt slummer och vaknade 1 gång per timme tills klockan ringde 05.30. Jag har en syster, en halv syster men har alltid sett på henne som helsyster eller vad jag skall kalla det. Nu var det inte hela släkten som bröt kontakten med min mamma medans hon levde. Det var endast min syster som bröt kontakten med mamma. Orsaken till den vet jag och även om jag inte håller med henne kan jag ha förståelse till hur hon tolkade allt, hur hon mådde etc som gjorde att hon bröt. Min mamma bodde hos mig under en period då jag fortfarande hade bra kontakt med min syster. Däremot viste inte min syster om att mamma bodde hos mig. Jag kände att det fanns ingen anledning att "skvallra" om det då min syster klart och tydligt hade gjort klart att hon inte ville ha med våran mamma att göra. Min syster fick veta på omvägar att min mamma bodde hos mig och tyckte då att jag hade gått bakom ryggen på henne. Och i och med det bröt hon kontakten även med mig. Bortsett detta hade jag bra kontakt med släkten under tiden mamma levde. Var efter att mamma gått bort som alla helt plötsligt tvärvände. Ingen pratade överhuvudtaget med mig på begravningen eller kaffet efteråt. Bortsett en kusin som växlade några ord med mig. Bortsett det fanns jag inte överhuvudtaget och så har det sen varit i 20 år. Kusinen har jag haft sporadisk kontakt med då och då men har gått flera år i mellan. Jag har aldrig pratat med någon direkt om detta. Har ganska mycket även annat i bagaget och har aldrig bearbetat något i mitt liv. Har tryckt undan, lagt locket på och på något vis tänkt " bort och glöm så slipper jag tänka och känna" Är expert på att lura mig själv när det gäller såna här saker. Är otroligt duktig på att trycka undan, lägga på locket, skapa murar. Men saker har börjat hinna i fatt mig och jag springer ännu fortare för att slippa undan. Hade jag fått kontakt med min mediala sida är jag garanterat säker på att jag hade gått under. Jag har i dag inte så många vänner i mitt liv. Har rensat ut otroligt mycket då jag upptäckt att det inte varit äkta vänner. Lärde känna en kvinna en gång via nätet som jag även träffade IRL. En person som trots att vi bara fick 6 veckor tillsammans innan hon dog kändes som en person jag hade känt hela mitt liv. Hon blev genast en nära, äkta vän. Kan inte förklara varför eller hur med tanke på den korta tid vi fick. ## Comment 5 Author: Elpida Att få kontakt med sin mediala sida betyder ju även en personlig utveckling. Det går hand i hand. Det känns ändå som att du börjar bli uppmärksam, att du vet att för eller senare måste du på ett eller annat vis dela med det som hänt. Var sak har sin tid och kanske tiden är inne snart... Att du fick träffa en själsfrände är ju fantastiskt!![Kyss](http://spiritualism.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-kiss.gif "Kyss") ## Comment 6 Author: Ians Har läst ditt inlägg.... Vet inte vad jag skall säga. Har en inte allt för liknande situation, men med annan regi i pjäsen...om du förstår vad jag menar. Det gör ont....men det gör en också stark! Tillslut iaf! Och vi formas till det vi skall bli av de händelser vi går igenom...bollen är din kapitulera eller gå vidare mot nya mål...det du är ämnad för! Kapitulerar man så har ju de som egentligen skiter i det vunnit, på sitt sätt. Går man vidare mot nya mål, och utvecklar sig så har man vunnit över det som gjorde ont på flera sätt. Man har lärt den läxa livet ville lära en...och man har tagit MVG i ämnet genom att resa sig o låta det stärka en. Tänker ibland att så mycket som jag gått igenom...hade jag nog inte velat göra om jag fått välja här... Men å andra sidan har det lett till en punkt där jag i mötet med människor kan säga "Jag vet " och de känner verkligen det. Hur jag vet är inte alltid något jag talar om! Ändå vet jag att det är min styrka i mötet med dem! Bara den som slagit sig vet hur ont det gör! Stor kram! ## Comment 7 Author: z12 Hej  Hur är ditt förhållande med resor och vänner utomlands? Trots allt är vintern lång här och folk möter inte varann så värst. Jag blir förvånad när jag är söderöver hur mycket vänner jag får, och att vi umgås. Många föredrar att vara i andra länder mycket. Jag  träffade en 30årig advokat från grannland till sverige för länge sen i södra indien. Han hade varit där i fem år och förnyat visumet på sri lanka för han trivdes. En del flyttar till thailand och tycker om livet där vilket de inte gjorde innan. Skanske det är lyckan? ## Comment 8 Author: Delfinen #7 Jag lever på aktivitetsstöd vilket gör det fullständigt omöjligt för mig att resa. Har gämt göra att få vardagen att gå ihop ekonomiskt många gånger. Dessutom har jag djur vilket även det gör det omöjligt för mig att resa. Tycker dessutom inte att jag skall varken behöva resa utomlands eller flytta till Thailand för att må bra. Och även om jag flyttade oavsett vart så följer ju problemen med. Inget som man direkt kan lämna kvar. ## Comment 9 Author: Delfinen Vet nu inte om detta hör ihop med det som skrivits tidigare men då jag tror det kan finnas ett samband fortsätter jag här i stället för att skapa en ny tråd. Bara några dagar efter det senaste inlägget här så hade jag en dröm. En dröm om en av min mammas bröder. Drömmen hade ingen relevans för mig. Förstog den inte alls och innehållet kändes mest pinsam. Några nätter senare hade jag en ny dröm som då handlade om att jag hade haft just denna dröm. Jag liksom drömde att jag hade haft en dröm och det var den första drömmen. Kanske jag fick dessa drömmar p.g.a alla känslor som hade kommit i samband med att jag startade den här tråden. Kanske dom betyder något helt annat.  Min mamma hade 4 bröder och 2 systrar. Så varför just denna morbrodern? ## Comment 10 Author: [Borttaget] Jag tror att hela din smärta beror på att du inom dig känner att samhörigheten med familjen och släkten borde vara annorlunda än den är. Det du beskriver om att släkten är splittrad och utan kontakt är inget ovanligt idag. Istället för att ha en drömbild om hur du tycker att det borde fungera bör du acceptera hur det är och göra det du kan. Och ett steg är att adda alla släktingar på facebook som du hittar! Släktingar är inte längre som förr när man levde tillsammans i samma lilla stad eller by och alltid var inpå varandra fast man var väldigt olika personligheter. Idag bor folk utspridda och vi väljer alltmer vem vi vill umgås med efter deras personligheter och inte utefter släktband. Därför har just internet blivit ett viktigt redskap för människor att hålla samman sina relationer med och av de släktingar som är intresserade av att ha kontakt med dig på facebook kan du få helt nya insikter - men det beror på dig. Det beror på med vilka förväntningar och "glasögon" du ser på vad du tycker att släktrelationer ska vara. Var mer generös och förutsättningslös och ta det som det kommer. Människor är inte tvingade till att umgås med varandra bara för att man är släkt. Det du beskriver i ditt inlägg är även en saknad över ett samband i ditt liv där du känner dig hemma, men även den känslan kan man acceptera; världen är full av människor som är rotlösa och i "fel" miljöer och även det har sina fördelar om man väljer att se det så. Och sist men inte minst, att sköta relationer är allas vårt ansvar och vi behöver välja vårt umgänge, släkt eller inte.