Ett ganska tungt ämne för många att både möta och tala om,en del känner stor rädsla medans andra känner lugn och trygghet en naturlig del av livet. Att fölora en anhörig är ett sorgearbete vi alla får så småningom gå igenom och min senaste släkting var en farbror som dog på några minuter i hjärtinfarkt.
Författare: walkinbeuti
Att prata om döden kan för många kännas svårt medans jag själv alltid haft lätt att hantera den,det har vart så naturligt redan från barndomen och hela livet har jag vetat vem och vart jag tillbringar min tid i evigheten.
Känner ingen som helst rädsla eller oro inför den dagen däremot kan jag tänka på hur jag kommer att avsluta min fysiska inkarnation,om den blir långdragen och smärtsam eller något som sker kvickt,känner jag rätt blir det det sistnämda och jag vet även när jag är klar på Moder Jord.
Min tanke bakom denna artikel är att den som känner och vill kan dela med sig av sina tankar både rädslor och trygghet.
Alla är vi olika och jag har inte mött många som känner lika som jag att vara trygg i det utan fruktan.
Alltid så får vi kämpa med sorgearbete ingen slipper undan där och jag sörjer stort när någon försvinner samtidigt som jag vet att dom har det bättre dit dom kommer.
Men hur det är så står vi kvar med saknaden av den fysiska personen.
Min farbror hälsade på illa kvick en icke troende man berättade för mig innan samtalet kom om hans bortgång och sånt ger mig kraften att inte känna rädsla.
Han visade hur bra han har det och att han befinner sig med sin adoptivson och min Farmor och Farfar men hur det är så känns det inom en att man inte möts igen i fysisk form.
Allt det roliga man upplevt med de sina,alla minnen sköljer över och man blir både sentimental vemodig och glad på samma gång.
Det är snart ett år sedan han gick över och flera besök har han gjort mannen som sa att det jag pysslar med var bara joll och trams han kommer och talar om att det faktiskt finns en andra sida även om jag inte trodde på den i livet men jösses den finns var hans exakta ord.
En man som sällan erkännde om han hade fel.
Att möta andra människor i sorg kan upplevas som jobbigt för många.Man vet inte riktigt hur man ska hantera situationen och istället gör vi då misstaget att vi drar oss undan vilket jag tror är det dummaste vi kan göra.
Gjorde så själv fram tills för några år sedan när jag fattade att det obehag jag tar in i en sörjandes närhet var den sörjandes smärta inte min så istället har jag vänt på det.
Fixar i ordning en kaffekorg med lite hembakat och sen gör jag ett besök och hittils har det enbart uppskattats och hur ofta har folk inte sagt till mig:
Varför kommer ingen hit eller hör av sig? Det bottnar i rädslan att på rätt sätt möta en sörjande men att bara vara sig själv och visa medkännsla lyssna om någon behöver prata ger så mycket både för sig själv men framför allt den som förlorat en närstående.
Man behöver inte bete sig på ett speciellt sätt utan bara slappna av och vara sig själv och kunna lyssna om den sörjande behöver prata ut det kan vara allt från minnen till just saknaden.
Dödsbädden kan vara ändå mer skrämmande än att ta kontakt med en sörjande,att möta en person som man vet inte har lång tid kvar men även här tror jag det är viktigt att inte gömma sig för hur det är så är det fortfarande samma person vi känt under livet enda skillnaden är att denne snart är klar med sitt jordiska liv.
Har mött dom som kännt ensamhet just för många känner rädslan i hur dom ska bemöta och bete sig.
Än en gång åker den där kaffekorgen fram och det har blivit ett par väldigt trevliga givande samtal.
En döende behöver även han prata ut, kanske berätta om sitt liv och kunna glömma sin situation för stunden bara genom att få gå tillbaka i sina minnen.
Mitt i allt tragiskt har det blivit många glada skratt och tårar så även här har vi en uppgift om vi själva känner att vi klarar av det inte alla klarar av en sån situation men jag tror vi är mer rädd för rädslan inte för den döende personen, rädda att säga eller göra något dumt men innerst inne vet vi att så blir inte fallet det är enbart rädslan som styr den tanken.
Alla kan vi behöva det stödet en dag och då önskar man att folk inte känner rädslan för man är ju samma gammla person oavsett om man är döende eller sörjande.
Det behöver inte vara några märkvärdigheter alls utan bara som man förr bemött dessa personer innan sorg och innan sjukdom.
Jag tror att ju mer vi vågar prata om döden desto mindre mystisk blir den och min egen stora bekräftelse på vad min guide visat mig om vårt liv på andra sidan kom för några år sedan när jag fick en reading av Cassandra Eason som klockrent prickade in varje detalj The Wolf visat mig från det hus vi delar i evigheten dessutom skedde det på distans via eposten så en cold reading var helt utesluten.
På den tiden hade jag ingen hemsida så något fusk kunde inte begåtts och hon kännde inte till varken mig eller min guide och vad jag upplevt med honom.
Den dagen släppte allt och nu kan jag känna både glädje och trygghet i att veta vart jag verkligen hör hemma.
Något jag önskar för alla är att slippa oro och rädsla för hur det är så finns för många bevis för mig om andra sidans existens så jag kan ömöjligt tvivla.
Har ni andra några tankar eller erfarenheter kring detta svåra ämne dela gärna med er av det, tror det kan hjälpa många med olika situationer som läser trådarna.
En del med sorg och en del med allvarlig sjukdom alltid kan våra ord hjälpa någon som har det jobbigt med döden på ett eller annat sätt just nu.
En liten tröst i svåra stunder kan göra mycket när vi vågar prata om döden och sorgen.
Ljus och kärlek till er !
Medarbetare på Medialt i fokus
tänkte ett tag om det var ett lite tungt ämne att ta upp men samtidigt tror jag vi behöver kunna prata och tänka kring död den är ju en del av allas liv.Ska läsa böckerna ni rekomenderat dom verkar intressant.
