Andlighet

Tänkande om döden

2015-10-06 21:37 #0 av: Rainee

Är det någon annan en jag som ofta återkommer till tanken om vad som händer efter döden? Jag tror jag blir galen för att jag tänker så mycket på det, jag vet inte om jag ska vara rädd eller inte.. Jag kan liksom inte tänka mig att bara 'försvinna' sådär, svindlande tanke. Jag tror på andar etc, så jag hoppas ju att det finns någon sorts 'fortsättning' efter detta så inte alla upplevelser och lärdomar bara är bortslösade! Hur tänker ni? :)

Anmäl
2015-10-06 21:41 #1 av: Jane-Lyzell

Hej Rainee

När jag var ung så tänkte jag mycket på döden - den var lite skrämmande då - men med åren och min vetskap i spiritualismen så skrämmer inte döden mig eller efterlivet - då jag vet vi levervidare allt som är vi förutom den fysiska kroppen. 

Spiritualismen är den enda filosofi eller religion som försöker bevisa sin tro på själens överlevnad och för mig finns ingen tvekan - vi lever vidare Skrattar

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

 

Anmäl
2015-10-06 22:27 #2 av: Rainee

#1 Tack för svar! Ja, jag som ung tänker väldigt mycket på döden, jag hoppas att jag som du inte kommer finna döden skrämmande i framtiden Skrattar

Anmäl
2015-10-06 23:27 #3 av: Jane-Lyzell

2 Det blir liksom lugnare ju äldre man blir - så oroa dig inte Blomma

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

 

Anmäl
2015-10-07 09:47 #4 av: Rainee

#3 Tack så jättemycket! Hjärta

Anmäl
2015-10-07 09:58 #5 av: Jane-Lyzell

❤️😀

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

 

Anmäl
2015-10-09 16:19 #6 av: Hellas

Jag känner att allt som är okänt även kan upplevas som lite läskigt och skrämmande men som Jane skriver så brukar det kännas lättare ju äldre man blir.
Viktigt är att man fokuserar på här och nu och njuter i stunden därför att morgondagen vet vi ingenting om så varför förstöra nuet genom att oroa sig för någonting som inte inträffat. 😊

//Hellas Medarbetare på http://spiritualism.ifokus.se/
Anmäl
2015-10-09 17:05 #7 av: Rainee

#6 Ja exakt, det mesta okända för mig känns väldigt läskigt och skrämmande tyvärr. Ska försöka tänka på det lite mer positivt och försöka njuta av stunden nu istället, för min specialitet är att oroa mig ser du.. 

Anmäl
2015-10-09 20:29 #8 av: Aleya

Jag ser döden som något att se fram emot, ett nytt och spännande kapitel för själen och medvetandet.
Sen om det blir det är ju svårt att säga nu.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2015-10-09 22:10 #9 av: Rainee

#8 Oj, det skulle jag också vilja. Grattis till det tänkandet, du får gärna smitta av dig! ;)

Anmäl
2015-10-09 22:17 #10 av: Aleya

#8 Kanske är för att jag jobbar med döden varje dag. Jag vet inte hur det är att vara utan den.
Dock har jag väl tänkt på detta viset sedan jag var liten.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2015-10-09 22:57 #11 av: Rainee

#10 Bra tänk ändå, om man finner det skrämmande så kan man ju möta problemet istället för att springa ifrån det. Det hjälper säkert en del för då är det ju inte främmande längre :)

Anmäl
2015-10-09 23:03 #12 av: Aleya

#11 Jag har aldrig varit rädd för min egna död. Ne döden har alltid varit en fascination och vad som kan ske efter den. Kanske är för att mina äldre släktingar aldrig sa vad jag skulle tro om den.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2015-10-10 00:00 #13 av: Jane-Lyzell

Om människor pratade mer om döden - så skulle döden inte kännas skrämmande !

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

 

Anmäl
2015-10-10 00:24 #14 av: Aleya

#13 Sant. Förr vad döden mer naturlig. Du hade den avlidne hemma(dog någon på vintern så kunde dom ju ligga i ladugården tills våren) och folk kunde säga adjö. Och memento mori foton var dåtidens selfies. Man kunde ha ett enda foto av hela släkten och det var med en som var död.
Barn var med, och tog det hela mer naturligt.

Nu ska allt skötas av anda, och döden är "äcklig".
Det finns oftast inget mer fridfullt än att ta farväl av en man älskat som kanske varit sjuk och vridit sig i plågor då dom levde.
Och jag har då aldrig hört att dom tyckt att den som är död har sett hemsk ut, utan att det varit fint.

Nu får knappt barn veta att mormor är död, utan hon är på resa.(spännande blir det nog senare när dom börjar fråga varför mormor inte kommer hem från denna resan)

Sen tycker jag att det är otroligt tråkigt med vuxna som säger åt yngre barn att himmelen och änglar existerar inte, för är man död så är man död. Tycker det är otroligt fel och kan skada barn om dom inte får hantera det på sitt vis. Och är det att tro på sådant så låt dom.

Vilken roman jag nu skrev. Gäspar

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2015-10-10 13:42 #15 av: Rainee

#13 #14

Oj ja, kanske om jag skulle jobba på ålderdomshem eller liknande så kanske det skulle vara lättare att förstå sig på. Höra vad de äldre tycker och tänker om det osv. Har alltid sett upp till de äldre då de vet så mycket mer :) Men tycker absolut också att man inte ska hålla på och sockersläta döden som du säger, fast å andra sidan så kan man ju också se döden som en resa ;)

Anmäl
2015-10-10 13:50 #16 av: Aleya

#15 om du ska möta döden så börja på kyrkogård eller på en begravningsbyrå istället. Folk dör sällan som flugor på äldreboenden.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2015-10-10 13:53 #17 av: Rainee

#16 Nä, tänkte inte riktigt så, tänkte mer så att jag kunde få umgås lite med folk som är närmre döden än vad jag är årsvis och höra deras tankar etc. Min pappa jobbade inom ålderdomshem en period och han tyckte att det hjälpte honom jättemycket och att det var bland det roligaste han gjort, så lite intresserad är man ju. Sen älskar jag att få umgås så helst vill jag att det ska ingå i mitt jobb senare, kyrkogård låter så ensamt. Där skulle jag nog mest få ångest :(

Anmäl
2015-10-10 14:01 #18 av: Aleya

#17 du kanske skulle ta och promenera på en kyrkogård en dag. Det är allt annat än ensamt.
Det är underbart att gå runt och fundera på allt eller inget. Jag tar alltid och går på en kyrkogård om jag är på ett nytt ställe. Har besökt kyrkogårdar i Paris upp till Gällivare.
Ron som du finner där finns  inte att beskriva.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2015-10-10 14:54 #19 av: Rainee

#18 Hm, ja kanske det, får göra det någon gång :)

Anmäl
2015-10-13 04:01 #20 av: Kipsod

Känner igen mig i det du skriver Rainee. När jag var yngre så var det inget man tänkte på särskilt ofta alls, kände mig mer åt odödlig hållet. Det är så himla långt bort. När jag närmade mig 30 så började dessa tankar infinna sig dock nästintill varje dag hos mig. Tänkte att det är väl något som man tar sig igenom under ens period i livet och definitivt borta när man själv får egna barn och kan fokusera på barnen istället,, men icke. Jag är idag över 40 och 2 barn i bagaget och blir fortfarande paralyserad av skräck , känsla av att springa allt man har men kan inte fly ifrån det faktum att jag en dag kommer att dö. Kommer inte leva för evigt med mina barn , fru och familj. Njuta av soluppgångar, natur, kärlek , sorg , glädje mm.
Jag kan inte göra något för att undvika denna dag som kommer att komma och kan endast försöka stänga av det när känslan infinner sig innan rädslan blir så intensiv och resulterar i ännu en sömnlös natt med tusentals frågor och inga svar. Och det är väl det som är grejen, att man själv inte vet säkert vad som händer efter man tagit sitt sista andetag.
Jag har själv tänkt att inte förstöra dagen med att tänka dessa tankar, kanske gå och prata med någon psykolog om det ,,, men hur ska de hjälpa mig att inte dö ??? Det verkar vara så många som är oberörda av detta ämne , som att det är programmerat i människors DNA att inte tänka på det ens och skulle själv tycka att det vore skönt att känna så.

Anmäl
2015-10-13 19:02 #21 av: Rainee

#20 Ja du verkar förstå helt.. Brukar ofta tänka på det, och varje gång jag ser en gammal människa så tänker jag på att det kommer vara jag om ett tag.. Jag vet att det är hyfsat långt kvar men tiden går så fort, blir rädd att jag helt plötsligt ska stå där gammal och grå med döden bakom hörnet. Jag är väl mest rädd för döden då jag finner den skrämmande och för mig så är den ju totalt okänd. Känner också som du att jag bara vill springa men det kan jag ju inte, tvärtom, varje dag, varje timme, minut, varje sekund så förflyttas vi närmre och närmre döden. Jag önskar att jag hade den funktionen att bara inte tänka på det, att oroa sig när man väl är där istället för här och nu, men det har aldrig funkat så för mig. Usch vad tänkandet kan vara en sån förbannelse. Nästan så man hellre är helt tom i huvudet och lycklig för allt istället.. Det som hjälper är att tänka att vi kommer åldras tillsammans med våra nära och kära, vänner och familj. Vi är inte ensamma, och vi får tänka att döden kanske bara är början, vem säger att detta är allt som finns? Om universum är så oändligt som vi säger, vad existerar då egentligen? Finns tid och rum ens? Jag kan inte tänka mig att bara försvinna, och det hoppas jag inte heller. Dock så blir jag galen av allt detta tänkande om liv och död, spelar ingen roll hur mycket jag tänker och har mig, svaret får vi efter vi är klara här. Det är inte bara döden som skrämmer mig, det är även att bli gammal, kanske få en massa sjukdomar och lida. Jag har ingen lust att lida de sista åren i mitt liv. Jag vill inte vara hjälplös. Kanske döden är en befrielse efter det? Åh jag vet inte, men skönt att veta att flera tänker som jag. Du är inte ensam om att tänka såhär, tänk på att du ska åldras tillsammans med din fru och vänner osv, de går igenom det med dig tillsammans Hjärta

Anmäl
2015-10-13 21:26 #22 av: Otyg

20#

Wooa det du skriver är ungefär som om jag tänkte högt!

Kommer aldrig liksom acceptera att jag kommer upphöra finnas till.

Anmäl
2015-10-13 21:34 #23 av: Aleya

Ni som tror att döden är slutet... varför tror ni på det viset?

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2015-10-13 21:48 #24 av: Otyg

23#

Jag har svårt att tro att ett medvetande skulle få leva kvar. Ingen skulle vara gladare om så faktiskt skulle vara men det känns lite långsökt.

Jag tror att vi överskattar våran egen existens tyvärr och är ofrivillig pessimist.

Anmäl
2015-10-13 22:55 #25 av: Jane-Lyzell

24 . Jag har pratat med mina nära anhöriga efter döden - så för mig finns ingen tvekan - vi lever vidare - men alla måste finna sin övertygelse själv

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

 

Anmäl
2015-10-13 23:22 #26 av: Kipsod

Kanske värderar man det man har väldigt mycket och därav oroar sig för det vi inte vet. Eller söker man bara en trygghet för den rädsla man har ? 2 dagar innan min morfar dog såg jag honom för sista gången. Han plågades av cancern som åt upp hans kropp. När jag stod där och tittade på honom så förstod jag att jag snart aldrig mer kommer att få se min morfar igen och tårarna sprutade som sprinklersystem. Min morfar var en människa man önskade hela världen hade fått möta. När han vände sig om och såg mig stå där i min pöl av tårar undrade han frågandes varför jag grät ? Jag harklade ur mig att jag inte ville förlora honom. Han skrattade till och klappade mig på kinden och sa,, jag ska möta Herren och ser fram emot det. Jepp,,,vad svarar man på det ? det var bland det sista han sa. Hans sista år i livet så upplevde han ett och annat och kanske är det detta som stärkt honom att gå vidare ? Jag vet inte? Men vad är meningen med det här ? Är det så enkelt som ren slump att vi finns för att helt enkelt ? Big bang lyckades en gång i vårt universum så att vi kan ha ett fungerande ekosystem , evolution och för vad ? För att vakna , gå till jobbet 9-5 ta sin lunch och prata om lottovinsten man drömmer om (jaaaa,, kanske dags att byta jobb 😀) hem , zappa på tv och se biggest loser , matprogram , Hollywoodfruarna eller vad det nu bjuds på denna överfulla buffé av fördumning. Nånstans i det här vill jag tro att det finns en mening med detta. Det här kan väl inte vara allt ,, och om du fortfarande läser nu så tänker du säkert att jag behöver fylla ut mitt liv mer men det gör jag ser du 😉. Det kan inte vara så enkelt ? Eller är det ett test , en upplevelse, en berg och dalbana av svängar , uppförsbackar och nerförsbackar. En sak är säker,,, det är en ding ding värld man lever i och gör allt detta mer förvirrande. Jag har besökt 2 medium vid olika tillfällen och båda gångerna med öppet sinne för att se själv om det kan hjälpa mig i min situation och blev överraskad av vilka detaljer som dyker upp som endast jag kan känna till. Första gången var vi 5 st och min story var personlig för mig och matchade inte alls med de andras och vice versa. Eller är det slump igen , önsketänkande då jag söker ? Det är lätt att tvivla då det är så man är lärd på gott och ont. Nu avslutar jag ifall ni inte redan somnat och lämnar en liten länk som jag tror ni kommer tycka är intressant. Se den.

Anmäl
2015-10-13 23:23 #27 av: Kipsod

https://vimeo.com/11302423

Anmäl
2015-10-13 23:28 #28 av: Kipsod

Just det,,, glömde en sak. Senaste medium jag besökte rekommenderade mig att gå en test vecka hos Terry Evans då jag tyckte det hon gjorde var intressant. Båda medium jag har besökt har sagt samma sak,, alla kan göra detta. Någon som har erfarenhet av detta då jag har svårt att hitta positiva kommentarer om Terry. De jag läst verkar inte helt övertygande utan personliga åsikter från folk verkar det som.

Anmäl
2015-10-13 23:34 #29 av: Jane-Lyzell

26 . så skönt din morfar var klar och redo - det är ju oftast vi som blir kvar som inte är redo - huruvida du ska gå till Terry eller inte för kurs - är nog något som du själv ska avgöra - frågar du mig så NEJ alla kan inte bli medium (förmedla andras nära o kära ) men alla kan ha sin egen kontakt med sina nära o kära.

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

 

Anmäl
2015-10-13 23:43 #30 av: Kipsod

Här kommer en till

https://m.youtube.com/watch?v=JL1oDuvQR08

Aleya : berätta din story,, intresserad 😀. Du jobbar med döden, är fascinerad av den och vad som kan ske efter döden.

Anmäl
2015-10-14 00:04 #31 av: Kipsod

Tack Jane-Lyzell för svar.

Då ska jag inte bli besviken om jag väljer att gå och inte talar med andra sidan. Jag har nånstans inte förväntat mig det heller då jag tror av vad jag sett på kursinfon att det handlar mer om att lära känna sig själv på andra sätt än man är van vid.
Rekommenderar du någon annanstans man kan gå istället?

Anmäl
2015-10-14 14:33 #32 av: Rainee

Jag tror att det finns en mening, jag måste i alla fall tänka så för att inte bli deprimerad. Jag behöver mening till mitt liv, att inte känna som att allt är meningslöst!

Anmäl
2015-10-14 15:49 #33 av: [Silverräv69]

Jag blev av med rädslan om min egen död i samband med att jag läste bäcker om änglar och innerligt förstod hur allt ligget till. =)

Den fysiska kroppen är det som dör, vår själs skal och "maskin". Men själen, som är en smula av rent himmelsk ljus, kärlek och en smula av Guds "jag" lever vidare med alla  dina minnen, erfarenheter och lärdomar. Det är dem du ska föra tillbaka till himlen och hjälpa mänsklighetens utveckling framåt. Du får följa dina familjemedlemmar, hjälpa och vägleda dem.
I dem böckerna jag läst stod det överraskande att det finns ett helvete Gud skapade, men han har inte sänt en enda mänsklig själ "ner" dit! Den faktan kan jag än idag inte riktigt förstå, när det finns så många fruktansvärda och sjuka människor på jorden. En tankeställare. =)

Det jag är livrädd för när det gäller döden är att bli lämnad kvar!
Hur man bearbetar sorgen, hur djupt kommer jag sjunka, kommer jag någinsinn kunna le/skratta och vara lycklig igen?
Jag bryr mig inte så mycket om det materiella som lämnas kvar, jag är rädd för det känslomässiga och hur trasig jag kommer att bli. =( Det gör mig skräckslagen!

¤HjärtaDu är aldrig ensam eller oälskad Hjärta¤

Anmäl
2015-10-14 15:54 #34 av: Rainee

#33 Åh va skönt att du slipper tänka på det lika mycket! Hoppas innerligt att vi och våran själv vandrar vidare. Jag är också rädd för att bli lämnad kvar och sorg och smärta, det är nästan det värsta! Förlora ens nära och kära verkar så hemskt.. och jag påverkas så otroligt mycket av alla känslor.. :(

Anmäl
2015-10-14 17:08 #35 av: Jane-Lyzell

31 . Korrekt tänkt tycker jag om kursen - svårt rekomendera medium skolor i dag - man får pröva sig fram - lyssna på andra som gått osv...- det finns tyvärr alldeles för många där ute i mediumdjungeln.  Den enda jag kan rekomendera idag är Jill Peterson som jag vet är duktig.

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

 

Anmäl
2015-10-14 23:38 #36 av: Kipsod

Tack Rainee och Silverräv för input 😀 och sist men inte minst Jane-Lyzell. Ska googla Jill och se vad jag kan hitta, skicka gärna info eller länk där man kan ta kontakt om du har ☺️ .
Det tyder ju på att det finns nåt efter detta, Jane har ju kontakt, trodde min morfar var knäpp av det lilla jag hörde men även han hade upplevelser. Det görs seriös forskning i ämnet om någon kikat på någon av länkarna jag klistrat upp.
Men det som skrämmer mig är att om det kanske inte är så , så kommer allt det härliga med detta liv att upphöra, att det bara är tillfälligt och även om vi reinkarneras så kommer man inte minnas allt detta iallafall som man njuter av idag. Jag minns inget tidigare liv, men det finns de som gör. Jag känner att jag måste iallafall söka ett svar med förhoppning att få lite ro.

Jag håller med dig Rainee,, vill att det ska finnas en mening med allt detta då det är det enda logiska i mitt huvud ( trots att många skrattar åt detta och säger att detta är allt ).
Jag vill känna den tryggheten som Jane och Silverräv har, övertygelsen. Vilket kontroll freak man är 😉

Anmäl
2015-10-14 23:54 #37 av: Rainee

#36 Ja samma här, men tycker det bara är trångsynt att säga att detta är allt, för det kan de ju inte veta. Vem är de och gå runt och säga så? Har de dött och tagit reda på det eller? Jag tror i alla fall inte att vi är allt som existerar och finns, universum och allt är för stort för att det bara ska vara vi, finns nog så himla mycket mer än vad vi kan föreställa oss..

Anmäl
2015-10-14 23:55 #38 av: Rainee

"To die would be an awfully big adventure" - Peter Pan

Anmäl
2015-10-15 11:34 #39 av: [Silverräv69]

#36 För att få övertygelsen och lugnet vetskapen medför ska man läsa på, tyvärr finns många nonsens-böcker i ämnet, men när jag läste Lorna Byrne's 4'a böcker och den norska prinsessans bok så talade den direkt till själen och hjärtat! Jag grät många ggr av lycka när jag läste, för att svaren var så enkla, hjärtliga och allt jag någonsin önskade få svar på.

Nonsens-böckerna väckte inte ens det minsta reaktion hos mig och jag har bett om vägledning till att hitta rätt svar, för min rädsla hindrade mig från att leva fullt ut, att våga och att ta chanser. Det var hemskt och instängt, meningslöst.

Men den lyckan, friden och AHA-upplevelsen måste upplevas personligen. Men svar finns och de är spännande!

Och reinkarnation är också jättespännande! En mänsklig själ kan endast återfödas som människa, då djuren saknar själ (tyvärr säger många, men Gud valde oss att ge själen till). 
Själen som föds i en ny människa har alla de förra livets minnen, erfarenheter, lärdomar, allt du någonsin varit är med dig, hela du. Men allteftersom ett barn växer upp och får lära sig att leva som fysisk människa igen, i den tidsepoken, stänger många ner sin port till själen och allt det man skulle haft nytta av i det nuvarande livet. Därför många känner sig vilsna, som att de "tappat bort" sig själv..det är den kontakten de omedvetet suktar efter. Jag kan fortfarande inte riktigt få kontakt med min själ och jag känner många ggr att jag saknar den oc är nyfiken på allt jag egentligen vet.
Man går miste om så mycket när man sluter den kunskapsbanken, men änglarna kan ändå vägleda dig rätt, så att du slutligen utför din livs uppgift och kanske inte behöver reinkarneras till människa igen.

Som sagt, otroligt spännande läsning och kunskap!

¤HjärtaDu är aldrig ensam eller oälskad Hjärta¤

Anmäl
2015-10-15 11:56 #40 av: Jane-Lyzell

39 spännande - och bra tips :-) - men nog har våra djur själar är min bestämda åsikt - en djursjäl/ande naturligtvis Skämtar annars kan de inte leva !

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

 

Anmäl
2015-10-15 13:09 #41 av: [Silverräv69]

#40 Javisst får du ha den åsikten. =)
För mig är djur intelligenta och har en livsgnista, de har utvecklats till att anpassa sig efter naturen och omständigheterna. Men för att många djur uppvisar liknande "egenskaper" som oss och många tyvärr förmänskligar djur och husdjur, så har det uppstått mycket missuppfattningar i det ämnet.

Men Guds gnista har de inte fått, den är avsedd för oss människor.
De har fått en livsgnista som allt på jorden delar, men den kan inte kallas för själ. Vi har också en livsgnista, men den hör till vår fysiska kropp, inte den andliga. =)
Så när allt dör här på jorden, slocknar den livsgnistan och djuren oroar sig inte för döden, det är därför de lever fullkomligt i nuet.

Däremot, om du har ett djur som berörde dig in i det innersta, lärde dig något viktigt i livet, räddade dig och som din själ innerligt saknar (ibland har man fått möta/äga ett sådant djur/husdjuret), då kan Gud tillåta dig att återförenas med "den" i himlen. Inte det fysiska djuret, utan en andlig avbild av den med alla dess egenheter som gjorde den speciell för dig. =D

¤HjärtaDu är aldrig ensam eller oälskad Hjärta¤

Anmäl
2015-10-15 13:28 #42 av: Jane-Lyzell

Allt som lever har en själ kommen från skaparen 🙏

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

 

Anmäl
2015-10-15 23:23 #43 av: Smulan_88

Väldigt intressant tråd och känner verkligen igen mig i den "skräck/oro" ni känner.

Jag har ju tyvärr även en tanke till i den oro man känner... För om det nu skulle vara så att existensen "bara upphör". Så kan jag ju ändå inte känna något.

Men jag hoppas och vill tro att jag är mer än ett skal.. Jag är livrädd för vägen dit, till andra sidan. Känna paniken i mitt sista andetag. Urs och fy... Det är min fruktan!

Är man djurvänn så vet man att har människan en själ så har djuren det med. Man kan se det i ögonen på dem... Javisst majoriteten av tiden så är det väll mat och jakt/lek i huvudet på både katter och hundar. Men man märker av och känner djuren med.

Jag har ju kännt av och tagit in saker som hänt i min omgivning men kan ändå inte knuffa undan mitt tvivel och rädsla.

Anmäl
2015-10-26 19:56 #44 av: Jimih

Måste tillägga att oavsett tro, så finns de hopp om att vi är något utöver våran kropp om man ska tro på de man kan visa inom kvant fysiken. Sen tror ju också majoriteten av människorna på jorden på liv efter döden, och om den tron har uppståt av rädsla eller någon form av sanning kan man ju bara spekulera om :) 

Jag är helt övertygad på en fortsättning av vårt medvetande efter vårt kroppsliga jag "dör" :) 

Vill också säga de att frukta döden och vad som kommer efter den, kan både vara positivt och negativt. 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.