Spiritualism

Hjälp! Är det fel på mig eller läser jag av andra

2015-04-15 09:56 #0 av: jhnajnsn94

Hej! (jag vet inte alls om jag hamnat rätt nu men jag gör iallafall ett försök)

Jag har legat hela morgonen och googlat som en tok, för att få reda på om det är något fel på mig, eller om jag helt enkelt besitter någon ovanlig typ av förmåga att "känna av/läsa av" andra människor. Slutligen så kom jag på att juste, det brukar finnas massor med kloka människor på ifokus och här har jag minsann fått svar på mina frågor innan, så jag testar igen.

De är som så, att så långt jag kan minnas, sen jag var liten har jag snabbt fått en känsla av andra människor, vissa ger mig rysningar genom hela kroppen och får mig att känna sånt starkt obehag av att bara synas, så pass att det knappt går att beskriva.  De är inte som när man ser på film och känner att man skulle vilja hoppa in och slå någon i huvudet för att man blir förbannad, utan detta känns i hela kroppen samt psykiskt.

Bara som exempel så började jag studera igen i Januari iår, går en utbildning för att bli uska. Första dagen satt vi och skulle presentera oss, bara säga enkla saker som vad vi gjort innan och vad vi har för mål med utbildningen etc. 

Direkt när en människa kom in genom dörren, vi kallar henne Greta, så kände jag ett starkt obehag, jag rös och mådde nästan dåligt av att se henne, hon är inte ful utseendemässigt eller så - nej, men jag kände mig bara så.. jag vet inte? inte rädd, men jag fylldes av obehag från topp till tå. Tack gode gud att hon inte satte sig bredvid mig, för då hade jag säkert börjat gråta - typ. (vad elak jag låter?)

Sen började presentationen och alla fick säga sitt, vi kom slutligen till Greta och hon började prata om sig själv, och jag kände på en gång detta obehag igen, jag såg inte ens människan men hörde hennes röst, inte nog med att jag kände obehag denna gång, jag kände även att hon ljög, jag var helt säker på att hon ljög. Hon berättade om vart hon jobbat och sådär, och jag var 110% säker på att hon ljög men tänkte inte mer på de.

Detta fortsatte i dagar, om inte veckor, jag kunde urskilja hennes lögner och jag kände och känner obehag så fort jag ser henne.

Vi hade grupparbete en gång och jag kunde knappt, eller ville inte kolla människan i ögonen, hon såg elak ut, och dehär grupparbetet kan ha varit de värsta jag gjort i hela mitt liv, det var fyllt av obehag och jag ville bara bli snabbt klar för att komma därifrån.

Men iallafall, efter första veckan i skolan så pratade jag med min mamma, om just skolan men även denna "Greta" kom på tal, och det visade sig att det är ett x till min låtsaspappa, (mannen min mamma är med nu) och mamma sa även hon att hon får starka obehagskänslor av denna "Greta", samt att jag berättade som saker hon sagt, inte bara om yrket utan även om barnen hon har tillsammans med min låtsaspappa, och allt var bara lögner, rakt igenom. 

Detta har fortsatt, och jag kan inte undvika henne med tanke på att vi går i samma klass, vi gör arbeten ihop och sådär, men det räcker med att jag hör henne så känner jag obehag, jag möter helst inte hennes blick - alls, och jag tycker att hon ser falsk ut, hon känns elak, när hon ler så känns det inte som att hon ler och när hon skrattar så känns det lixom.. krystat?

Detta gäller inte bara just Greta, jag har 110 andra exempel där jag känt av människor, som känns lixom "onda/elaka/falska" det känns som att dem sitter och ljuger en rakt upp i ansiktet och tror att man ska gå på de, de känns som att dem manipulerar andra och går de inte deras väg så tar de hus i helvete i princip. 

Min mamma och hennes sambo har ett gäng kompisar, jag tror jag har träffat 99% av dom, varav 1% också ger mig dessa känslor, hans ögon ser sådär elaka ut och jag klarar helt enkelt inte av honom, det går bara inte, och han är dessutom en sån människa som ger mig känslan av att han vill "sänka" andra, han lägger såna spydiga kommentarer, inte på ett roligt sätt utan det blir verkligen otrevligt, också den där onda blicken, de är som att han äter upp en med ögonen.

De är få människor jag får dessa känslor av, men när jag känner de så känns det verkligen i hela kroppen. 

Det kan vara att man åker och träffar en kompis, som är med en annan kompis jag inte träffat förut, så kan jag känna på bara några minuter att denna person är falsk/elak, vad de nu är, också får jag dessa obehagskänslor igen, Det händer inte ofta som sagt, men det händer. 

Jag är en jätte social och glad människa och jag verkligen brinner för andras välmående, jag engagerar mig alltid till fullo i andra människor och de är väl just därför jag valt de yrke jag gjort också (uska). Men dehär skrämmer mig lite, jag förstår lixom inte - är de mig de är fel på, eller känner jag verkligen av andra på dehär viset? Det är jättesvårt att beskriva dessa känslor och tillfällen med text, men jag har iallafall försökt. Hjälp mig snälla. 

Anmäl
2015-04-15 10:10 #1 av: Bellet

Nu kan jag ju inte säga "så här är hela sanningen och inget annat" men för mig låter det rätt normalt faktist. Hur vi är eller känner/menar visas ju mycket i kroppsspråket och det finns några som är mer känsligare än andra till det, även om personen inte gör det med mening.

Om jag skulle gissa så är det så extremt obehag för dig för att du kanske inte särskilt bra på att hantera dessa elaka/falska människor. Du verkar glad och trevlig, eftersom du fokuserar på att hjälpa andra så mycket så kan kontrasten mellan dig och en person som är väldigt självupptagen vara för stor. Det är bara min gissning dock.

Anmäl
2015-04-15 10:37 #2 av: [Heike]

Det här är väldigt vanligt hos andliga och mediala personer och det kallas för att vara en Empat.Det finns en bra artikel här inne som Hellas har skrivit om Empater som du kan läsa och få många råd och tankar.

Det verkar som så att du är väldigt öppen och mottaglig för andras känslor och energier men det där kan man lära sig hantera på olika sätt.

Läs Hellas artikel,den är kanon bra och jag tror du kan finna en del i både artikeln och kommentarerna som kan vara till hjälp för dig Glad


Anmäl
2015-04-15 10:50 #3 av: Jane-Lyzell

Man säger ju själen sitter i ögonen - du ser deras innersta - se det som en gåva att kunna se igenom människor - en hjälp i ditt liv.

Heike gav dig bra råd i tråden och du kan även titta på högsensetiva människor- vist är mediala människor sensetiva - men då bör du få in lite annat med. som visioner , dejavy mm.....

Barn som är uppvuxna i dysfunktionella hem har även den förmågan. en extra sensitivtet för sin egen överlevnad.

förstår det känns jobbigt för dig ibland - men det bästa du kan göra är att axeptera du har den förmågan och vilken gåva det är i det yrke du valt Blomma

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

 

Anmäl
2015-04-15 12:36 #4 av: Lilla Stjärna

# 0!

Du, jag känner igen mig helt i det du beskriver!

" ....människor, som känns lixom "onda/elaka/falska" det känns som att dem sitter och ljuger en rakt upp i ansiktet och tror att man ska gå på de, de känns som att dem manipulerar andra och går de inte deras väg så tar de hus i helvete i princip. "

Jag behöver inte ens träffa dessa människor, inte vara i närheten av dem eller se en bild av dem. För mig kan det räcka att en annan person pratar om dem eller att de har skrivit blott ett par ord på Nätet eller i en tidning t ex.

Nej, det är inget fel på dig! Och jag vet precis hur oerhört kraftiga obehagskänslorna blir. Jag skulle vilja säja att jag är oändligt tacksam för att jag får varningarna, de har räddat  både kropp och själ på folk, det är just syftet med varningarna! Skulle man stänga igen sig och inte ta dem på största allvar så kan det gå hur illa som helst! Gör inte det!

" ... "Greta" kom på tal, och det visade sig att det är ett x till min låtsaspappa, (mannen min mamma är med nu) och mamma sa även hon att hon får starka obehagskänslor av denna "Greta", samt att jag berättade som saker hon sagt, inte bara om yrket utan även om barnen hon har tillsammans med min låtsaspappa, och allt var bara lögner, rakt igenom.  "

Ja, du ser! Jag vill gratulera dig till din kraftfulla " lögndetektor", lycka till!  Present Tårta

Anmäl
2015-04-16 17:47 #5 av: jhnajnsn94

#2 måste tacka för att du gav mig tips om de inlägget/artikeln. Det fick mig att läsa ännu mer om att vara just empat och det känns som att alla bitarna faller på plats för mig nu. Jag förstår nu varför jag är lite som jag är, att det finns någon typ av förklaring och att det inte är inbillning eller att det är något fel på mig, utan att jag helt enkelt är en sån typ av människa, 99% av allt jag läst om att vara empat stämmer in på mig, så klockrent.. :) så tack så jätte jätte mycket!

Anmäl
2015-04-16 17:48 #6 av: jhnajnsn94

#3 tack så jätte mycket för dina goda råd! Som vanligt är ni klockrena här inne på ifokus. 

Anmäl
2015-04-16 18:00 #7 av: jhnajnsn94

#4 precis som du beskriver behöver inte jag heller alltid ha träffat en person,  jag kan se en person typ på krogen (?) och bara känna "nä fyfan" de är som att de sprider en dålig energi, de känns bara obehagligt och fel, och ibland när mina nära vänner beskriver en situation eller pratar om något en person sagt så kan jag också känna sånt obehag och att det inte är något som stämmer lixom, de behöver egentligen inte ens vara en dålig situation eller att dom sagt/gjort något elakt, men ändå så kan jag få den känslan av falskhet, ondhet, svårt att beskriva.

De kan även ske om en kompis pratar i telefon med någon annan. Jag har lätt för att urskilja när folk ljuger och pratar sanning, det är som mig för att läsa en öppen bok, och sedan känner jag även ett väldigt obehag av vissa människor, som tidigare nämnt. Dom bara känns sådär.. hemska, genomelaka, och de spelar ingen roll vad dom gör eller säger så kan det inte ändra den känslan jag får, försöker dom vara snälla eller goa så känns de bara falskt och krystat.

De är skönt att höra ifrån någon annan som har samma problem, eller om man ska kalla det egenskap. Jag är också tacksam på sätt och vis, för de känns som att jag med hjälp av detta kan undvika massa situationer som jag förmodligen annars skulle kunna hamna i, samtidigt som jag kan ge andra tips och råd. De är många gånger jag varnat vänner och sagt såhär kommer det sluta, dehär kommer hända osv, och dom kan svara "Nee lägg av" ungefär så, och sen händer det och då står jag bara där "vad var det jag sa?" Det händer väääldigt ofta. 

Framförallt med min bästa tjejkompis, hon kan tycka att jag är lite läskig ibland då jag alltid ser igenom henne, hon kan verka jätte glad och hon ser väl egentligen glad ut, ingen annan uppfattar att något är fel, men ändå så känner jag och ser att något är fel, och brukar alltid fråga henne vad hon tänker på och hur de är, hon blir lika chockad varje gång. Ganska häftigt ändå nu när jag tänker på det.

Tack så jätte mycket och desamma, eller nått!! :) 

Anmäl
2015-04-17 21:46 #8 av: Lilla Stjärna

# 7!

Glad Det är så otroligt intressant att läsa din berättelse! Jag har själv vuxna barn fast de är lite äldre än dig. De har inte alls "ärvt" mitt tydliga varningssystem, utan tror mer gott om de flesta. Ibland kan de känna det där intuitiva obehaget från andra men tar det inte direkt på allvar, utan går på en del nitar. Jag känner däremot av detta för dem och brukar säja till barnen i efterhand: "Vad var det jag sa!"

De tycker också att jag är bra nog läskig!!!

Det tillfälle som jag är allra mest tacksam för är just innan ett av mina barn skulle födas. En vårdgivare på förlossningen kom in till mig och var väldigt bestämmande i en sak ang. förlossningen. Märkte direkt att hon var illvillig mot mej och mitt ofödda barn och ville inte att hon skulle vidröra oss. Jag satte ner foten direkt och vägrade! Efter födelsen fick jag bekräftelse från bl a förlossningsläkare och barnmorskor att det där hade aldrig gått vägen.

Denna vårdgivare försökte uppträda både klämmigt och vänligt. Men det gick att se falskheten rakt igenom. Ett ordspråk till dig på vägen:

I de lugnaste vatten går de fulaste fiskarna!

Detta varingssystem kan jag inte alls blanda in i begreppet "empatisk" -empat -empati. De har för mig inget alls att göra med varann. Att vara empatisk brukar ju ha betydelsen att vara medkännande, sympatisk med sina medmänniskor och/eller att känna av sinnesstämningar. Att tycka synd om t ex den som sörjer, är sjuk, fattig, varit med om ett trauma osv. Det finns t o m de som blir sympatisjuka! Men båda förmågorna finns hos oss medfött och kan variera vilt i styrka.

Under en period ville många intala mig,  att det var viktigt att lära sig "hantera" varningarna och det obehag som följde med. Man skulle lära sig att "stänga sig".   -Och vad skulle hända om man stänger av systemet? Jo, det skulle vara som om man fick en bedövning i kroppen. Vi skulle kunna lägga händerna på glödheta spisplattor, vrida varandras armar ur led   -och tycka att det vore helfestligt!!!

Jag provade själv det tankesystemet, så jag vet precis hur det går då. Därför skrev jag till dig: "  Skulle man stänga igen sig och inte ta dem på största allvar så kan det gå hur illa som helst! Gör inte det! "

Tror att du med tiden i alla fall kommer att vänja dig vid obehagskänslorna och vara tacksam. Det är det helt klart värt! Det skulle vara kul om du återkommer framöver med fler reflektioner kring detta!

Tack själv & lycka till  Blomma !

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.