Urkraft

Döden, döden, Döden.......

2016-06-11 13:38 #0 av: Jane-Lyzell

Döden, döden , döden myntat av Astrid Lindgren Döden ett ämne att dö för ;)

Ja Denna urkraft som är lika vanlig som att födas - men vi vill inte gärna tala om den - och man kan undra varför?

Många människor har dödsrädsla för sin död och de gömmer och försöker glömma bort den - de vill inte ta i den alls . Det är precis som om man inte talar om den så finns den inte - men......... alla kommer ju dit för eller senare.

Jag tror vi behöver tala om döden med våra närmaste , så vi avdramatiserar det hela - så vi alla vet hur den person som dör - såg på detta och dens förståelse för döden och vad det innebär för den enskilde - vilken betydelse den har. 

Vad ligger rädslan för döden ? - i dödsögonblicket ? - i smärta ? skjukdom ?  Ålderdom ? 

Ja frågorna är många och vad är betydelsen av smärta innan döden - varför lider så många i smärtor? 

Min egen teori om smärtan innan döden inträffar i vår fysiska kropp är att vi ska välkomna döden av vår fysiska kropp och inte vilja stanna kvar - alltså en hjälp för att släppa dödsrädslan - att vilja dö. 

Kanske är det även kopplat till att göra av med jordiskt "dålig Karma" så anden är ren och vederkvickt då den går över i andens värld.

Andra lider inte alls utan dör i sömnen eller får ett snabbt  förlopp och de tror jag har släppt rädslan för döden.

Ande vännerna har ju berättat för oss att var gång ett människobarn dör - jublar dom medans vi gråter - de ser en glädje för vår ande att släppa den fysiska kroppen och allt vad jordelivet innebär.

De har fest i andevärlden då anden förlossats ifrån det fysiska livet och det är något som jag vill lyfta fram. 

Om alla människor insåg befrielsen med döden - skulle rädslorna vara puts veck

Och anhöriga skulle istället söka sina kära i deras nya hem - Andevärlden och glädjas med dem i deras nya födelse.

Ingen Ande som jag talat med ifrån andra sidan som medium -säger döden /övergången är svår - snarare tvärt om det är lätt lika lätt som att ta av sig överrocken :-) 

Den dagen jag själv kliver över förväntar jag mig en stor fest med mina nära o kära som gått före migSkrattar

Sen ska jag spöka för mina barn - så de inser att livet lever vidareHjärta

Kommer inte vara nöjd fören de säger - vi vet det är du Mamma Glad

Efter som jag sagt just detta till mina barn säger det "Mamma du får aldrig dö" de vill inte jag spökar , hi hi hi Galen

Ja det var lite om döden - hur ser det ut för dig och vad tror du ?

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

 

Anmäl
2016-06-13 21:42 #1 av: Tarotstollan

Vi pratar nästan aldrig om de döda och absolut inte om döden i min släkt. Frågar bara om de varit på kyrkogården när det är bemärkelsedagar. De äldre som gått över är ok att prata om men inte de yngre eller barnen.
De äldre släktingarna har gett lite direktiv om livsuppehållande innan döden och likaså begravningen men inget annat.
Själv får jag väl skriva i det vita arkivet om hur jag vill ha det, hoppas att jag dör knall och fall och inte blir liggandes gaggig i huvudet och inte ens vet vem jag är.Yrar

Anmäl
2016-06-13 22:12 #2 av: Jane-Lyzell

1. håller med dig där - snabbt ska de gå Skrattar

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

 

Anmäl
2016-06-16 12:28 #3 av: rore

Döden döden döden,,,,,

Alla frågor som jag har hört.

Många rädslor finns det och de har många olika ansikten.

Allt i från att inte finnas mera.

Vad finns det sen?

Finns det något sen?

Var hamnar man?

Kommer jag att straffas?

Jag kan inte dö nu. Hur ska mina nära och kära klara sig?

Jag vill ju så gärna vara med ett tag till!

Vad blev det av mitt liv? Så många fel prioriteringar! Vart tog tiden vägen?

Alla dessa jordiska bindningar.

Alla dessa inlärda strukturer att finnas till för andra.

Jag vet inte hur många människor som jag haft förmånen att vårda i väntan på tröskeln till livets slut och i den väntan ingår även rätten att få leva tills man dör.  Jag har nog aldrig varit på en mer levande arbetsplats. Där alla Livets ingredienser ingick.

Och jag insåg att det spelar ingen roll om *man* är djupt religiös, ateist, fattig, rik eller en uteliggare utan bostad. Dödsångest finns i de allra flesta och den gemensamma nämnaren är att vi alla är människor.

Och jag tror att själva insikts förloppet beror på vilken attityd vi har haft i vårt liv, gentemot Livet.

Vi dör som vi har levat.

Obearbetade känslor tycks flyta upp, skuld, ånger, oförrätter.

Jag har sett försoningar som får hjärtat att glädjas i smärtsam tacksamhet och jag har sett döende människor  som inte kunnat förlåta, eller anhöriga som inte kunnat förlåta den döende.

JA det är sant som du skriver döden borde få finnas. Liksom födelsen,, och där kan jag också känna av en viss förnekelse. Alla blir glada över det lilla livet som föds...Men alla Liv som föds. Kanske inte får en bra start! På grund av olika orsaker. Men det är också Livets sätt att visa oss till rätta.

Illusionens masker, förnekelse, smärta sorg, sårbarhet......

Jag har alltid trott att jag vill dö knall och fall. Men en gång hörde jag mig själv säga: Jag vill vara med på resan till slutet, på riktigt. Jag blev förvånad inför de orden och i mellanåt känner jag obehag utav dem,, och ändå är det det som viskas i mitt inre.

Det var lite snabba tankar från mig

Ödmjukheten drunknar i kampen över vem som har rätt och vem som har fel.

När slaget är över finns ingen vinnare.


I livets källa väntar svaren.Regnbåge Kedjor som tynger blir till länkar som bär.Hjärta

 

 


Anmäl
2016-06-16 21:34 #4 av: Jane-Lyzell

3. fina tankar och förstår dem till fullo - ja det enda vi vet är att döden kommer förr eller senare - därför så viktigt bli tillfreds redan nu och inte ha några ånger Blomma

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

 

Anmäl
2016-06-17 11:16 #5 av: Choklad

Jag är inte rädd för att dö (säger jag nu Oskyldig)

Jag har redan nästan upplevt hur det är att förstå att nu är det dags, och just då blev jag helt lugn och absolut inte rädd.

Men sedan fick jag på något underligt sätt ny energi och bara ville leva och iväg till akuten.

Jag vet att min man kommer att stå där i ljuset och ta min hand då jag går över.

Men jag vill inte lämna mina barn och barnbarn här på denna sidan, och jag är rädd att få sjukdomar som är hemskt plågsamma.

U R us

Anmäl
2016-06-17 12:46 #6 av: Jane-Lyzell

5 . håller nog med dig här - det är ju det där lämna sina kära kvar Galen

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

 

Anmäl
2016-06-17 20:17 #7 av: Tarotstollan

Ja, det är ju det värsta att lämna dem man har på denna sidan men å andra sidan att få träffa alla de som redan gått över.....Funderar

Anmäl
2016-06-17 20:21 #8 av: Choklad

Och det att jag vill ju inte se dem sörja och må dåligt, det vore faktiskt lättare att lämna om de istället kunde ha en rofylld och minnesvärd stund att minnas sin tossiga mor och mormor/farmor, utan tårar.

U R us

Anmäl
2016-06-17 23:21 #9 av: Jane-Lyzell

BlommaHjärta

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

 

Anmäl
2016-06-19 23:43 #10 av: [LoveUnite]1

Alltså generellt vet jag inte men för mig personligen.

Rädsla - Gör det ont.

Sedan har jag ingen annan känsla än längtan, inte för att det ska låta deprimerande på något sätt, men jag känner verkligen att när vi "dör" är egentligen när vi börjar leva. Vad vi gör här är en upplevelse, ett minne, som vi bär med oss efter vi "vaknar".

Jag har haft allt för många personliga upplevelser med så mycket olika saker, andligt och annat att jag ... inget jag oroar mig för.

Anmäl
2016-06-22 09:03 #11 av: glittertind

Någon har sagt att om man visste hur det är i sommarlandet, hade man tagit sig dit tidigare för egen hand, än vad som varit nödvändigt. Många som haft utanför kroppen-upplevelser vill inte tillbaka, och väl tillbaka kan de drabbas av djup depression och längtan att få avsluta sitt liv.
Jag tror att rädslan för döden är en medfödd  instinkt, ämnad som skydd. Skulle vi veta hur det är, skulle vi inte bry oss om att bearbeta den karma, som vi kommit ner för att jobba med. Vi skulle helt enkelt skolka från skolan och missa examen.

Att vi sedan är rädda för smärta, sjukdom, ensamhet, fattigdom är självklart. Och osäkerheten på vad som händer.... och skilsmässan från anhöriga och vänner... Nej, jag är mer rädd för att mina anhöriga ska lämna mig ensam kvar bland i denna tunga dimensionen.  för att dö är för mig att komma hem till min riktiga familj.

Anmäl
2016-06-22 13:55 #12 av: Jane-Lyzell

Skrattar

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

 

Anmäl
2016-06-22 21:17 #13 av: lizaohman

Jamen, finns verkligen karma på så sätt att det följer med oss över till andra sidan? Jag tror inte det.

Anmäl
2016-06-22 21:52 #14 av: glittertind

Karman följer dig genom liven som orsak och verkan, som ekot och som ringarna på vattnet efter att man kastat stenen. Det är den som driver hela utvecklingen av det mänskliga släktet framåt.

Anmäl
2016-06-24 16:07 #15 av: penke

 rädslan för DÖDEN  kanske  är något nytt,
 förr såg och fick alla se den döda, då de låg i öppen kista,hemma
 döden var mer en del av livet, naturlig
nu dör våra gamla, lååångt borta och vårat dåliga samvete kanske spökar
 (ge mig hellre blommor när jag lever än på min grav)
eller i en trafik-olycka, och då ..ser vi de inte heller

tidigare skrämde/oroade döden mig (svart/slut)
numera, själva döendet ..ligga i månader/åratal
och bara hållas vid liv

förr var nog en del ängsliga att möta st:Per ....
 det kan man ana i en del jordbundna ,,andar
mitt karma, stökar väl inte SÅ, på andra sidan
där lär(?) jag mig mer hur hantera det
inför nästa livs-resa


   penke

Anmäl
2016-10-05 22:10 #16 av: Smulan_88

Jag miste ju min bror när jag var väldigt liten så har tänkt på döden TIDIGT både en och två och tusen gånger.

Döden skrämmer mig något fruktansvärt, och mycket har nog att göra med att man har lätt att bli en tvivlare framförallt när ett barn dör.

Då jag själv har haft ångest och tvivel kring detta ämne så har " den lilla gnistan av tro" gjort att jag pratar med min dotter (5år) om döden. Hon hann att få uppleva och få mina och min mans mormor/farmor och morfar/farfar till favoriter. Så hon har nu på kort tid mist dem. Detta pratar vi om och jag säger att de kommit till himlen och finns här och ser oss. Men vi kan inte se dem utan de möter oss när det är dags för oss att gå över till andra sidan.

Att man blir så ledsen när någon dör är för att man älskat personen och man är ledsen över att det är lång tid tills man ses igen. hon har även varit med på begravningarna då det är vårat sätt att säga "hejdå"/farväl. Så hon tror och som förälder känns det bra, önskar ingen annan den känslan jag har upplevt.

Men då och då är det tur att det finns människor som Jane som ger sådana som mig hopp <3

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.